Det vida, vilda hav

1. Det vida, vilda hav 
nu synes milt och blitt, 
men strax av stormen vrett, 
av fräsand´ fradgan vitt, 
dess vågor brusar grymt, 
dess buller skräckligt hörs, 
en farkost rivs och drivs 
och snart från leden förs. 

2. På världens öppna hav 
har oss vårt öde satt. 
Vi vankar av och till, 
vi ömsar dag med natt. 
Vind, motvind, lugn och storm 
till skiftes finner vi, 
mång´ dödlig farlighet 
vi blinda svävar i. 

3. Mång´ prydlig kust och strand
vi skådar här och där,
till mången härlig ö
vi färdas med begär.
Men skada, man ej vet
vad örter som där är,
mångt sockersött förgift
vår sinnesfrid förtär.

4. Står seglet fullt och stint,
yvs man av lycka god,
var våg då höjer upp
vårt arma, stolta mod.
Strax lyckan vidrig är
har modet sagt god natt,
förtvivlan, sorg och harm
har så dess rum besatt.  

5. Nu seglas lustigt av, 
nu går för vind och våg, 
man far så lyckligt dit
man fikar med sin håg.
Men snart har stormen växt
och annan utsikt skänkt,
man ofta driven blir
dit aldrig man sej tänkt.

6. Ja, ofta sker, tyvärr,
ja, även under fred,
att skeppet får en stöt
och sakta sjunker ned.
Man seglar frejdigt fram,
men störtas ned i kvav,
man ärnar sig till lands,
men får i sjön sin grav.

7. Säll den som foga kan
sej visligt efter vind,
och när den blåser starkt
tar några segel in,
sandrevlar, klippor skyr
och ser sej varligt för,
och kan ha tålamod
när mest man vänta bör.


8. Ja, säll den eftergår 
den rätta segelnål, 
den sanna stjärnans ljus 
till det utvalda mål. 
Fast havets böljor blå 
anfäktar bord och stam, 
han efter faran får 
dock sist en önskad hamn.

9. Du store Gud, som oss
och världen skapat har,  
nu ock vår gode Gud,
vår tröst och styrman var.
Nu våra hjärtan rör
med nådens ljuva vind,
så ska vi komma fram
och gå i himlen in. 

I villande skogen

1. //: I villande skogen 
jag vallar min hjord ://
han följer mig så huld och trogen, 
han fattar mitt ord
allt om vännen min. 


 2. //: Och skogen, den friska, 
är tystnadens famn ://
men höga furorna de viska 
ett älskeligt namn: 
det är vännen min. 


 3. //: Du genljud, som skallar 
mot klippornas höjd ://
bär högt utöver skogens tallar 
min sång här i fröjd 
allt om vännen min! 


 4. //: Och bäck, du som hoppar 
dit neder i dal ://
smyg fort emellan gräs och knoppar 
med kärlekens tal 
allt till vännen min! 


 5. //: En gång nog han kommer 
och hämtar sin brud ://
då skall jag dansa om i blommor 
och liljevit skrud 
allt med vännen min.

Slut på rallarkåren

1. Snart är den blott ett minne 

den gamla rallarkår,
som banor byggt i landet 

i snart etthundra år.
//: Genom stad, över land, 

där en järnväg drages fram,
från Ystad ner i Skåne 

till Torneälvens strand ://

2. Vi jämnat många kullar, 

vi fyllt så mången dal,
fast fort vi kärran rullat, 

var lönen ofta skral.
//: Uti bergschakt och tunnlar 

i hårdaste granit,
där dånar skotten ständigt 

av Nobels dynamit ://

3. Vi sjöng vår rallarvisa 

i takt med släggans slag,
den tiden vill jag prisa, 

då var det friska tag.
//: Och ur minnenas värld 

händer ännu mången gång,
att mången gammal rallare 

drar opp en rallarsång ://

4. Var lördagskväll så gärna 

vi ställde till med dans,
då kom var bygdetärna, 

så många som det fanns.
//: Mången fru minns nog än 

hur hon som flicka ung och varm,
i valsens virvlar fördes 

av kraftig rallararm ://

5. När vi byggt banor färdiga 

tills bygderna tog slut,
till Norrlands öde trakter 

vi sen fick draga ut.
//: Genom lapparnas land 

skulle järnväg dragas fram,
allt opp till Gällivare 

till midnattssolens land ://

6. Men längre upp mot norden, 

där urtidsfjällen stå,
med järn och stål till kärna, 

dit skulle järnväg gå.
//: Genom drivornas land 

fram till Västerhavets strand,
där drogo glada rallare 

Ofotenbanan fram ://

7. Nu är den blott ett minne, 

den gamla rallarkår.
Nu sist på Inlandsbanan 

vi knogat tretti år.
//: Den blev färdig just nu 

1937,
en skål för gamla rallare 

och varje rallarfru ://

Svinnsta skär

1. Dansen den går uppå Svinnsta skär,
hör klackarna mot hällen.
Gossen han svänger med flickan kär
i stilla sommarnatt.
Blommorna dofta från hagen där
och många andra ställen.
och mitt i taltrastens kvällskonsert
hörs många muntra skratt.

Ljuvlig är sommarnatten,
blånande vikens vatten.
Och mellan bergen och tallarna
höres musiken och trallarna.
Flickan har blommor i håren,
månen strör silver i snåren.
Aldrig förglömmer jag stunderna där
uppå Svinnsta skär.

2. Gossen tar flickan uti sin hand
och vandrar ner mot stranden,
lossar sin jolle och ror från land
bland klippor och bland skär.
Drömmande ser han mot vågens rand,
som rullar in mot stranden,
kysser sin flicka så ömt ibland
och viskar: "Hjärtans kär".
Ljuvlig är sommarnatten...

3. Solen går upp bakom Konungssund
och stänker guld i vågen.
Fåglarna kvittra i varje lund
sin stilla morgonbön.
Gäddorna slå invid skär och grund
så lekfulla i hågen.
Men sista valsen i morgonstund,
man hör från Svinnerön.
Ljuvlig är sommarnatten...

Måltidssång

1. Ack, ljuvliga stunder! Min Sköna, ett ord:
hur väl mår jag ej vid ditt dukade bord!
Jag dricker och flåsar, jag spritter och ler;
du säger så nådigt: drick, drick, Herr Secter!


2. Du härliga flaska av äkta kristall,
du fröjdar en mage, som flämtar så kall.
Du gullgula smörgås, du soppskål jag ser,
med klimpar och rötter, persilja och mer.


3. Du mörkröda sallat, du blänkande stek
med flott och med kapris, du stiftar en lek
med dig och med magen; aptiten och jag
vi kämpat och flämtat på denna här dag.


4. I jäsande munkar med socker och smör,
den sötsura mosen med allt tillbehör,
med körsbär och lingon och himlen vet allt,
I haven mig mättat, tack tusendefalt!


5. Min lilla Värdinna vid hjärta och bord,
en sång uppå maten av mig nu blir gjord.
Låt oss båda sjunga om kärlek och ro,
om äta och dricka, om hjärta och tro!

Mors lilla Olle

1. Mors lilla Olle i skogen gick,
rosor på kind och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå.
- Bara jag slapp att så ensam här gå.


2. Brummelibrum, vem lufsar där?
Buskarna knaka', en hund visst det är.
Lurvig är pälsen, men Olle blir glad.
- Å, en kamrat, det var bra, se god dag!


3. Klappar så björnen med händer små,
räcker fram korgen, - Se där, smaka på!
Nalle han slukar mest allt vad där är.
- Hör du, jag tror att du tycker om bär.


4. Mor fick nu se dem, gav till ett skri.
Björnen sprang bort, nu är leken förbi.
- Å, varför skrämde du undan min vän?
Mor lilla, be honom komma igen.

Ju mer vi är tillsammans

Ju mer vi är tillsammans,
tillsammans, tillsammans,
ju mer vi är tillsammans
ju gladare vi blir.
För mina vänner är dina vänner
och dina vänner är mina vänner.
Ju mer vi är tillsammans,
ju gladare vi blir. 

Bär ner mej till sjön

1. Jag är rätt lugn och snäll uti sättet,
men vissa stunder tappar jag vettet.
Jag glömmer vin och kvinns,
jag inte något minns,
en enda tanke i huvudet finns.
Uti mitt hjärta växer en låga
som är mej själv och andra till plåga.
Den nästan allt förtär,
det enda sättet är
att släcka lågan i havets våg.
//: Bär ner mej till sjön,
bär ner mej till sjön,
jag känner att jag måste i ://
Och när du badat mej
så får du torka mej
och när du torkat mej
så vill jag i igen.
Bär ner mej till sjön,
bär ner mej till sjön,
jag känner att jag måste i.

2. Om våren ljusnar det, isen försvinner,
och snön som smält ner mot havet rinner,
då salig badar jag
i varje vattendrag,
där det flyter smältvatten fram.
Om sommarn badar jag hela dagen
och när jag riktigt kommer i tagen
jag badar dygnet runt,
jag tycker det är sunt,
jag sover där det är grunt.
Bär ner mej till sjön...

Varför skola mänskor strida

1. Varför skola mänskor strida,
varför skall det flyta blod?
Varför skall så många lida
blott för andras övermod?
//: Friden är och skall väl bli
livets högsta poesi? ://

2. Alla äro vi ju lika
födda utav samma ätt.
Både fattiga och rika
ha vi samma mänskorätt.
//: Varför skall den starke då
så den svage nederslå? ://

3. Varför skilja man från maka
varför taga moders stöd?
Varför skall de små försaka,
blott för kriget daglig bröd?
//: Lägg nu alla vapen ned,
låt oss njuta evig fred! ://

En spelmans jordafärd

1. Förr än rosig morgon lyser 
över Himmelmora kam,

se, då bärs där ut en död från Berga by.

Över backarnas små blommor 
går det tysta tåget fram

under morgonhimlens svala, gråa sky.

Tunga stövlar taga steg 
över rosensållad teg,

tunga huvuden sej böja som i bön.

Bort ur ödemarkens nöd 
bärs en drömmare som död,

över äng som under daggen lyser grön.

2. Han var underlig och ensam, 
säja fyra svarta män,

han led ofta brist på husrum och bröd.

Se en konung, säja rosorna, 
och trampas på igen,

se en konung och en drömmare är död!

Det är långt, säja bärarna, 
det känns som många mil,

och när hetare blir dagen går man trött.

Gången varligt, talen sakta, 
susar sälg och sjunger pil,

det är kanske någon blomma som har dött.

3. Men när kistan vaggar svart 
genom vårens gröna skog,

går en tystnad genom morgonvaknad teg,

och då stannar västanvinden 
för att lyssna vem som tog

mitt i rosorna så stora tunga steg.

Det är bara Olle spelman, 
susar tall och sjunger gran,

han har lyktat sina hemlösa år.

Det var lustigt, svarar vinden, 
om jag vore en orkan,

jag skulle spela hela vägen där han går!

4. Över ljung och gula myrar 
gungas hårda döda ben,

gungas tröttsamt genom solens bleka ro.

Men när kvällen svalkar härlig 
över lingonris och sten,

hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.

Tramp av fyra trötta män, 
som i sorg går hem igen,

och de böja sina huvun som i bön.

Men djupt i djupa grova spår 
trampas rosorna till sår,

mitt i äng som under daggen lyser grön.

5. Han är borta, säja fyra, 
det blir tungt för hans mor,

som på fattiggåln i Torberga går.

Varför trampas vi av klackar, 
varför slitas vi av skor?

jämra rosorna och visa sina sår.

Det är Döden som har dansat 
genom Himmelmora mo,

susa tistlarna på klövervallens ren.

Han har slipat er till träck 
med sin gamla grova sko,

när han dansade med drömmarens ben.

6. Över gräs och gråa hus 
flyger natten som ett sus,

bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.

Över heden ifrån väster 
nedåt tjärnen går ett ljus,

går en sång över näckrossållad dy.

Och stormen sjunger svart och vitt 
och i skum kring Härnaön

sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten 
spelar natten upp till bön,

ty en spelman och en drömmare är död.

Husförhörsvisan

Tolv skådebröden på altarets bord,

elva apostlar,

tio budorden,

nionde timmen gav han upp sin and´,

åtta saligheter,

sju bönepunkter,

sex stenkrukor i Kana i Galiléen.

Fem Moseböcker,

fyra evangelister,

tre patriarker:

Abraham, Isak och Jakob.

Två stentavlor.

En är allen,

som råder över himmelen och jorden.

Text: "Husförhörsvisan"

Aprilverk om vår härliga tid

1. Stor sak i forna dagar
och i den gyllne tid!
Vår ålder mig behagar,
han är mig skön och blid.
Om själen ej har styrka,
så blir dock kroppen fet,
och världen får nu dyrka
en ädel veklighet.

2. Låt gamla knarrar skryta
med mången möglad sak:
låt misantroper ryta
mot all vår nya smak:
jag tackar kärlekslagen
samt far min och hans fru,
som så ha passat dagen,
att jag är födder nu.

3. Ack, min dumma fäder!
Om I dock hade sett
vår levnad, mat och kläder,
vår höga smak och vett,
jag tror, I skullen blygas
och på ert plumpa vis
i magen övertygas
om våra paradis.

4. Jag vet ej vart de famla,
som er för gamla ta;
nej, vi ä´ rätt de gamla,
den äran få vi ha.
Vår värld sig nu beropar
på ålder, klok och stolt;
I voren unga glopar,
då världen gick i kolt.

5. I levden som i dvala,
enfaldigt, fromt och fritt;
knappt vissten I omtala
det kära mitt och ditt;
er rang, er plats, ert bästa,
allt lät ni gå förbi,
och var en var er nästa,
som skapad var som I.

6. Men att man så förliktes,
förtjänar näppligt tack:
på gods ej mycket sniktes,
där mest var fattigt pack.
Där kunde ro ej fela,
ty den om intet rår,
har ingenting att dela
och sällan trätor får.

7. Där blott förtjänsten lyste,
där var strax adlig hjälm,
och den blott skrymtan hyste,
den var hos er en skälm.
Den blott till dygd var födder,
den var av kungligt blod,
och fast han kom från slödder,
så togs han dock för god.

8. Er vänskap gick som tjuren
den dumma stråten fram.
Månn vår har den naturen?`
Nej, bort med sådan skam!
Vi ändre tro och sinne
tolv gånger på ett år:
i dag är man ur minne,
där man haft nåd i går.

9. Att fint och hövligt drilla,
att byta färg och hamn,
det hölls bland er för illa,
allt nämndes vid sitt namn.
En klok fick heta kloker,
fastän han godsint var;
en toker hette toker,
fastän han purpur bar.

10. I lag med slika dumma
en ringa spis man fick,
där must och mjöd och mumma
var deras bästa drick.
Knappt kunde man en frossa
av deras rätter få,
och knappt med drickan lossa
förståndet ur sin vrå.

11. Ack, dumma släktregister!
Ju mer på er jag ser,
ju mera blir jag bister,
jag gråter och jag ler;
jag ser på edra kläder,
hur dumt en tröja skars,
och hur det grövsta läder
av själva prinsar bars.

12. Ack, middag, som nu nalkas,
du rör min fina smak!
Båd håg och tunga svalkas
av mången artig sak.
Knappt vet man vad man äter,
och magen, ögats tok,
åt hjärnan lydigt mäter
sin kraft att vara klok.

13. Ack, säll är denna tiden!
Allt har nytt liv och mod.
Man ser ju kärleksstriden
i sextiåra blod:
hur gummans ålder myser
åt alla flickors bruk;
hur gubbens brånad lyser
uti en ung peruk.

14. Så kvick är också kraften
av våra lärdas vett.
Den gamla visdomssaften
var grov och dracks med svett:
all mjölken i sin maga
det snåla snillet drog;
nu plä´ vi gräddan taga,
och därmed ha vi nog.

15. Till höjden kan man svinga
hos oss med ringa flit;
man lyser nu med ringa:
med namn och blott kredit.
Man är ej det man säger:
en dräng är herren lik;
fast man en fyrk ej äger,
så syns man likväl rik.

16. Ett ädelt högmod kittlar
båd mans och kvinnas håg.
Tillförne utan titlar
man i sin koja låg.
Då skull´ man folket truga
till tjänst med pock och bön;
nu drar den minsta fluga
till hovs för rang och lön.

17. Ja, allt har annat väsen
än i de gamlas dräkt.
Vår liv bland blomstergräsen,
som källan, skyndar täckt.
Man lever som man finner
bland nöjen tusenfalt,
man dör så gott man hinner,
och därmed är det allt.

18. Se så, I gamla drakar,
tag nu ert pris igen!
Här sen I edra makar
och edra övermän.
Allt det I kunnen skryta,
det är av edra barn:
med er att vilja byta,
det vore guld mot skarn.

19. Förr skall man mig få stoppa
ett dygn bland fäders ben,
förr skall man mig få doppa
i hamnen vid Aten,
där dygd och sorgligt snille
inpintes gamla hjon,
än jag nu bland dem ville
uppfrejda min person.

20. Förr blir kung Månses kappa
min Cloes triumfant,
förr skall man mig få klappa
med drottning Karins vant,
än jag vill nånsin stöka
de gamlas mörka bo,
att i de tider söka
min sällhet och min ro.

Tre trallande jäntor

1. Där gingo tre jäntor i solen
på vägen vid Lindane Le,
de svängde, de svepte med kjolen,
de trallade, alla de tre.
//: Tralalalalala, tralalalalala,
tralalalala lalalalala ://

2. Men när som de kommo till kröken
av vägen vid Lindane Le,
de ropade alla: "Hör göken!"
sen skvätte och tystnade de.
Tralalalalala...

3. Och tego så tyst som de döda
och rodnade, alla de tre.
Men varföre blevo de röda
och varföre tystnade de?
Tralalalalala...

Jo!

4.  Det stod tre studenter vid kröken
och flinade, alla de tre,
och härmde och skreko: "Hör göken!"
och alla så trallade de:
Tralalalalala...