Solen glimmar blank och trind

Varuti avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon 1769:


1.Solen glimmar blank och trind,
vattnet likt en spegel;
småningom uppblåser vind
i de fallna segel;
vimpeln sträcks, och med en år
Olle på en höbåt står;
Kerstin ur kajutan går,
skjuter lås och regel.

2. Stålet gnistrar, pipan tänds,
Olle klår sitt öra;
rodret vrides, skutan vänds,
gubben har att göra;
under skarpa ögonbryn
grinar han mot soln i skyn;
Kerstin, gubbens hjärtegryn,
skall nu seglen föra.

3. Seglen fladdra, skutan går,
Jerker tar sin lyra,
lyran brummar, böljan slår,
allt med våld och yra;
skutan knarkar, bräcklig, gles,
vimplens fläkt i toppen ses.
Tuppen gol så sträv och hes.
Nu slog klockan fyra.

4. Movitz, stöt åt dem i lurn,
som på skutan fara.
Olle du, vad kosta tjurn?
Lyssna, vad de svara!
Hör, var är ni hemma, ni?
Ifrån Lovön komma vi
med grönsaker, silleri,
mjölk och äpplen klara.

5. Si en julle skymtar fram,
Marjo åran lyftar,
med sin lövbrodd, mjölk och lamm
hon åt tullen syftar.
Har i knä en bytta smör,
körsbärskorgar frammanför;
Marjo nu sin lovsång gör,
snyter sig och snyftar.

6. Ulla Winblad, skratta, sjung,
spritt vid solens strålar,
gäspa ej, lös upp din pung,
tag fram band och nålar!
Fästa din salopp igen!
Nös du? Prosit, lilla vän!
Si där har du Hessingen,
gröna trän och pålar.

7.  Kon i vassen skylt sin kropp,
snärd i våta tågen,
bruna oxen kastar opp
himmelsblåa vågen.
Ängen står i härlighet,
kalven dansar yr och fet,
hästen tumlar stolt och het,
svinet går i rågen.

8. Vid ett träd uppå en slätt
syns en skytt förbida
dagens gryning klar och lätt,
fåglens sång och kvida;
bakom trädets tjocka stam
bössan syns och skymtar fram,
hunden trogen som ett lamm
står vid skyttens sida.

9. Tornens spetsar blänka ren,
kors och tuppar glimma,
morgonrodnans klara sken
syns i vattnet strimma.
Barnet leker glatt vid strand,
samlar stenar i sin hand,
slungar stenen dit ibland,
där som gässen simma.

10. Lossa tågen, seglen fäll,
ren syns Skinnarviken,
med dess kojor och kastell,
branta berg och diken.
Under små kolsvarta tak
gnälla pumpar, eld och brak,
hästen sträcker foten spak,
gnäggar, rädd för spiken.

11. Med sitt klappträ ner vid strand
pigan står så kåter,
knyter till sitt förklädsband
och sin barm upplåter;
barbent hon på bryggan står,
räknar slagen klockan slår,
flitigt sig på benet klår,
svettig, sur och våter.

12. Allstäds gott, men hemma bäst!
Sakta, lät oss unna
vattukörarn med sin häst
välva om sin tunna;
kärlet glittrar, hjulet går,
sprundet sprutar, hästen slår.
Om den prakt för ögat står
sjunga de som kunna.

Ni korpungar små

1. Ni korpungar små, 
ni kan ju ej så, 
ej samla i ladan ett endaste strå. 
Hur kan ni då få 
var måltid ändå? 
Så säg mig, hur gör ni? Jag kan ej förstå. 

2. Jo, ser du, vi bor 
i trygghet och ro. 
Vår Fader oss föder, vi glada det tror. 
Så gör då som vi: 
var sorglös och fri; 
förtrösta, var stilla och glad ska du bli! 

3. Ni blommor så små, 
hur kan ni då få 
en klädnad så härlig, vad svarar ni då? 
Ni spinner ej så, 
ni syr ej därpå, 
men inte ens kungen är klädd så ändå! 

4. Jo, stilla vi ser 
mot himlen och ler, 
vår Fader oss kläder, förr'n därom vi ber. 
Var stilla som vi, 
och skön ska du bli 
om Herren sin mantel får kläda dig i!

Text och musik: Lina Almqvist (1829-1862), texten ngt bearb.

Dansen den går uppå Svinnsta skär

1. Dansen den går uppå Svinnsta skär,
hör klackarna mot hällen.
Gossen han svänger med flickan kär
i stilla sommarnatt.
Blommorna dofta från hagen där
och många andra ställen.
och mitt i taltrastens kvällskonsert
hörs många muntra skratt.

Ljuvlig är sommarnatten,
blånande vikens vatten.
Och mellan bergen och tallarna
höres musiken och trallarna.
Flickan har blommor i håren,
månen strör silver i snåren.
Aldrig förglömmer jag stunderna där
uppå Svinnsta skär.

2. Gossen tar flickan uti sin hand
och vandrar ner mot stranden,
lossar sin jolle och ror från land
bland klippor och bland skär.
Drömmande ser han mot vågens rand,
som rullar in mot stranden,
kysser sin flicka så ömt ibland
och viskar: "Hjärtans kär".
Ljuvlig är sommarnatten...

3. Solen går upp bakom Konungssund
och stänker guld i vågen.
Fåglarna kvittra i varje lund
sin stilla morgonbön.
Gäddorna slå invid skär och grund
så lekfulla i hågen.
Men sista valsen i morgonstund,
man hör från Svinnerön.
Ljuvlig är sommarnatten...

Små grodorna

1. //: Små grodorna, små grodorna
är lustiga att se ://
//: Ej svansar, ej svansar,
ej öron hava de ://
//: Kou-ack-ack-ack,
kou-ack-ack-ack,
kou-ack-ack-ack-ack-a ://

2. //: Små grisarna, små grisarna
är lustiga att se ://
//: Båd´ svansar, båd´ svansar
och öron hava de ://
//: Nöff-nöff-nöff-nöff,
nöff-nöff-nöff-nöff,
nöff-nöff-nöff-nöff-nöff-nöff ://

Sverige är mitt allt på jorden

1. Sverige är mitt allt på jorden,
intet är som Sverige skönt,
med de vita fjäll mot norden,
furugördlat, norrskenskrönt.
Där gå fria, stolta strömmar,
klar och blå är insjöns våg,
där bo fäders stolta drömmar
än i trogna söners håg.

2. Sverige är mitt allt på jorden,
intet är som Sverige kärt.
Första stegen, första orden
där av far och mor jag lärt.
Där jag lekt i stilla hagar,
styrt i sagans rike in,
där jag drömt i unga dagar,
drömt om hjärtevännen min.

3. Sverige är mitt allt på jorden,
intet är som Sverige rikt.
Gav det stundom bark på borden,
var det dock i tro sig likt.
Det har bästa malm i bergen,
bästa malm i bröst också,
och i fanan bästa färgen,
solens gull på himlens blå!

Vaggvisa

1. Inte sörjer jag för barnen de ä´ små,
hopp fallerallalera, fallalleralleralala,
somma börja krypa, andra börja gå,
hopp fallerallalera, fallalleralleralala.
Hustru min är snäller.
Fastän barnet gnäller,
när det sen blir kväller,
slumra alla sött.

2. Inte sörjer jag, för kassan är så tom,
hopp fallerallalera, fallalleralleralala,
inte rår jag för att påven bor i Rom,
hopp fallerallalera, fallalleralleralala.
Han har många pengar,
feta, lata drängar,
som i mjuka sängar
slumra in så sött.

3. Inte sörjer jag, för ängen bliver grön,
hopp fallerallalera, fallalleralleralala,
där är gräset mjukt och lilla blomman skön,
hopp fallerallalera, fallalleralleralala.
Där ska vi spatsera,
jag och barnen flera,
där ska vi regera,
sedan slumra sött.

4. Inte sörjer jag, för visan ej är lång,
hopp fallerallalera, fallalleralleralala.
Barnet sjunger väl en längre någon gång,
hopp fallerallalera, fallalleralleralala.
Sen jag livets grader
genomgått så glader,
vill jag be Gud Fader
att få slumra sött.

Ja, det är våren

Ja, det är våren, ja, det är våren,
som har kommit igen,
och med den kärleken,
ja, det är våren, ja, det är våren,
som har kommit tillbaka igen.
När vi varann i portarna krama,
och kattorna på gården jama,
då är det våren, ja, det är våren,
som har kommit tillbaka igen.

Hönsgummans visa

1. Hanar å hönor å kycklingar små,
spring glättuga nu!
Kväd mina pullor å tuppar, hå hå,
sjung kuckeliku!
Låt si var en hoppar
ikring sina koppar
å näbbana doppar.
Jag orkar illa gå,
sitter gammal å grå,
men kväder ändå.

2. Årsgammal var jag, då fröken (Kristina) for bort,
då hörd jag di sa,
hur hon ha hushålla, runt eller torrt,
dä va som dä va.
Men bort vill hon resa
till den, som kan lesa
bakfram i katkesa.
Lika va di sa,
nog ha fröken vari bra,
men di narra´na sta.

3. Sen va en herre (Karl X Gustav) på gården jag minns,
han va väldug med art,
yppare husbond näppliga finns,
men han dödde så snart.
Å frun (Hedvig Eleonora) som vart änka,
fick sörja och tänka,
va hon skulle skänka
te dem, som mä makt
uppå gålen hade akt
och om ägorna vakt.

4. Bästa, som frun i sitt hus hade kvar,
var en endaste son (Karl XI),
fyra års herre, som miste sin far;
men minns han var mån
om åkrar å ängar
å flitiga drängar,
om ägor å pengar.
Han var föga stor,
när han följde sin mor
å kring ägorna for.

5. Grannsämja, hemfred å styr på sitt hus
hölt han som en kar.
Frun (Ulrika Eleonora d.ä.) som han fick, va ett dygdenes ljus,
en fröken så rar,
så from och gudfruktig,
så sedig och tuktig,
i hushållet duktig,
att av detta par
är åminnelse kvar
alla världenes dar.

6. Sonen (Karl XII) tog hushålle först uti akt,
men sen for han ut,
reste med junkrar å drängar på jakt,
hade kulor och krut.
Men trolla dä krute,
di hölls mä därute!
Dä vålde på slute,
att rävana log
åt dä skotte, som tog,
då vår husbonde dog.

7. Endaste systern (Ulrika ELeonora d.y.) va frommer å go,
som ärvde sin bror,
att hennes herre (Fredrik I) på loven å tro,
som han henne svor,
fick styra å ställa,
så de blevo sälla,
som hade vari snälla.
Å sen ha dä gått
bå mä stort å mä smått,
såsom han ha förmått.

8. Men huru väl har den Högste försett
vår herrgål igen
mä både herre å fru (Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika) han ha gett,
så jag aldrig vet än,
sen jag börja lära
ta maten å bära
te pullorna kära,
dä låti så väl
för bå junker å käl,
bå te kropp å te själ.

1. Hanar å hönor å kycklingar små, spring glättuga nu, kväd, mina pullor å tuppar, hå, hå, sjung kuckuliku! Lät si, var en hoppar ikring sina koppar å näbbarna doppar Jag orkar illa gå, sitter gammal å grå, men kväder ändå 2. Fyra tjog år, å så nitton därtill, är min ålder i dag Folke må tro mäg så mycke di vill, men aldrig vet jag min håg vari bätter förnöjder å lätter, båd dagar och nätter, än han ha varit nu på sex år eller sju för nån herre å fru 3. Fem stora herrskap på herrgålen vår, allt efter var ann, minns jag så väl, som de varit i går; och därföre kan min åldriga tunga om herrskapet sjunga, bå gamla å unga Den som ha vari mä må veta hur dä ä, var man säker på dä 4. Årsgammal var jag, då fröken for bort Då hörd jag di sa, hur hon hushålla, runt eller torrt, dä va som dä va Men bort vill hon resa te den, som kan läsa bakfram i katkesa Lika va di sa, nog har fröken vari bra Men di narra na sta 5. Sen var en herre på gålen, jag minns Han va väldug med art Yppare husbonde näppliga finns, men han dödde så snart Å frun, som vart änka, fick sörja och tänka, vad hon skulle skänka te dem, som mä makt uppå gålen hade akt och om ägorna vakt 6. Bästa, som frun i sitt hus hade kvar, var en endaste son, fyra års herre, som miste sin far Men minns, han va mån om åkrar å ängar å flitiga drängar, om ägor å pengar Han föga var stor, när han följde sin mor å kring ägorna for 7. Grannsämja, hemfrid å styr på sitt hus hölt han som en karl Frun, som han fick, var ett dygdenes ljus, en fröken så rar, så from å gudfruktig, så sedlig å tuktig, i hushållet duktig, att av detta par är åminnelse kvar alla världenes dar 8. Arvingar fingo den herre å fru, jag minns inte grant Som jag kan tycka så voro de sju Jo, jo, dä va sant, ty fyra, de siste små herrar, jag visste, att herrskapet miste Den äldsta va kvar å så fröknar ett par med moder å far 9. Herrskape själva, de levde så kort, jag minns, hur vi grät, när som vår nådiga fru dödde bort Den sorgen var het å svår för oss alla som bittraste galla Vi gick här å valla bå' nätter å dar, å den ömmaste var vår bedrövade far 10. Fyra, så när som ett fjärendels år, han levde därpå Men, famikatten! när han stog på bår, hur di glunkade då Di sa: vi få värre bå större å smärre Vi miste en herre, som ville å fick hålla ordning å skick Gissa på, hur dä gick! 11. Sonen tog hushålle först uti akt, men sen for han ut, reste med junkrar å drängar på jakt, hade kulor å krut Men trolla dä krute, di hölls med därute! Dä vålde på slute, att rävarna log åt dä skotte, som tog, då vår husbonde dog 12. Endast systern va' frommer å go, som ärvde sin bror Att hennes herre på loven å tro, som han henne svor, fick styra å ställa, så de blevo sälla, som hade vari' snälla Å sen ha dä gått bå mä stort å mä smått, såsom han ha förmått. 13. Nog va dä mer än halft anna tjog år, så herrskape här rådande voro på herrgålen vår, med mycke besvär Nu är di döda från omsorg å möda Våra ögon ä röda, ty jämmer å gråt va vår dagliga låt hela tiden bortåt 14. Men huru väl ha den Högste försett vår herrgål igen? Mä både herre å fru han ha gett, så jag aldrig vet än, sen jag börja lära ta maten å bära te pullorna kära, dä låti så väl för bå junker å häl bå te kropp å te själ 15. Herrskapet läser å sjunger å ber, dä märker väl jag, unge små herrarna lära ju mer var endaste dag Aldrig ska höras nån orätt få göras, ell' någon ska töras te peka säg fram å bli te någon skam, Monsieur ell Madam 16. Herre Gud, signa di dygdiga två för all ordning å tukt! Himlen bevare de plantorna små, deras härliga frukt! Så den må bli mogen, te dygd redebogen, rättrådig å trogen! Ty då bli dä gott te få del i den lott, som jag ha nu fått 17. Solen å månen å stjärnorna ge sin härliga glans Djuren på markene nöje bete med lek uti dans Hela jolen hoppar, å mustiga droppar gör lustiga kroppar Flicka, kvick å ung, kan du bättre så sjung, jag är gammal å tung /Text: kyrkoherden Olof Carelius (1751

Sov, du stormiga hjärta, sov

1. Sov, du stormiga hjärta, sov,
sov i mitt lugna sköte!
Tyst omkring dig är skogens hov,
eken susar Guds allmakts lov.
Sov i mitt sköte,
dagen till möte!
Gud allena är ljus,
men världen är natt.

2. Sov som förr vid din moders barm,
sov på din fallna krona!
Höghet kyler, och guld gör arm,
kärlek ensam är rik och varm.
Sov på din krona!
Gud kan försona.
Gud allena är ren, 
men vi gå i synd.

3. Sveriges rike är nu min famn:
sov i ditt kungarike!
Hat går vilse, men tro ger hamn,
sov välsignad i Herrens namn!
Sov till Guds rike!
Sorgerna vike!
Gud allena är hög, 
men vi äro stoft.

Här ligger landet (Sång till Uppland)

1. Här ligger landet, landet med ära, 
sagornas, minnenas, löftenas trakt.
Hembygd, din fana glada vi bära,
fladdre den högt emot skyarnas jakt!
Sjung, den som kan det:
här ligger landet,
Uppland, vår hembygd med skördar och järn.

2. Här just om våren lärkorna sjunga,
så som man aldrig på jorden det hör,
medan kring slätten skogarna gunga,
väckta till jubel av vindarnas kör.
Sjung, den som kan det...

3. Här just mot hösten tegarna bära
gyllene vete och gungande råg,
medan den bleka höstmånens skära
lyser de flyktande svanornas tåg.
Sjung, den som kan det...

4. Var vi än vandra långt bort i världen,
vart vi än stäva på levnadens ström,
styr dock vår tanke jublande färden
hit till vår hembygd i längtan och dröm.
Sjung, den som kan det...

Så skön är ej i klippors skygd (Lundaslätten)

1. Så skön är ej i klippors skygd
en fjärd med solsken på,
som Sveriges gröna Lundabygd,
när ax i blomma stå,
när lätt för aftonvindens fläkt
den vida slätten gungar täckt
och näktergalen slår
sin drill i nordens vår.

2. Hit längtar friden till sitt bo
från livets vilda lek;
här lägger stormen sig till ro
i lummig bok och ek.
Kastanjen skuggar vandrarns stig
och smidig murgrön flätar sig
med ros och blommig hägg
kring trevna hyddans vägg.

3. Det öga, som har sett sig trött
på nordens ödemark,
det vilar ljuvt, av odling mött,
på kullar, fält och park.
När sakta mullrar långt ifrån
ett sömnlöst världshavs tunga dån,
ler Sundets silverband
vid horisontens rand.

4. Som öar ur ett ändlöst hav
stå vita gårdar fram;
mot himlen tecknas tornen av
vid gula vägars damm.
Högtidlig som en bautasten,
på åtta seklers gravar re´n,
står mäktig dômen kvar
från forna jättedar.

Beväringsvisa

1. Jag är mönstrad inför kronans bord, och jag är funnen sund,
och med karlasteg jag drager ur ur barndomslekens lund.
Jag får tåga med till heden
i de raska kämpaleden,
och mitt land har lovat kalla på mig i sin faras stund.

2. Och så står jag då i vapenrocken som en man bland män.
Och med sång jag svär min glada tro åt fanan och min vän.
Nu farväl min barndoms nejder!
Jag går ut i livets fejder;
om jag ej med ära kommer, kommer aldrig jag igen.

Härliga land (Fäderneslandet)

1. Härliga land!
Frihetens stamort på jorden!
Hell dig, du drottning i Norden!
Fädernesland! Fädernesland! Fädernesland!

2. Hjärtat i brand
flammar för fädernedygder.
Hell dina fridsälla bygder!
Fädernesland! Fädernesland! Fädernesland!

3. Fast är ditt band,
knutet bland urgamla fjällar.
Hell dina dalar och hällar.
Fädernesland! Fädernesland! Fädernesland!

4. Skön är din strand.
Hell dina nät, dina plogar!
Hell dina fält, dina skogar!
Fädernesland! Fädernesland! Fädernesland!