Om dagen vid mitt arbete är du uti mitt sinn

Om dagen vid mitt arbete 
är du uti mitt sinn’, 
om natten, när jag sover, 
är du uti min dröm.
Om morgon, när jag vaknar, 
vem saknar jag väl då? 
Jag saknar enda vännen, 
som är långt härifrå.

Fredmans epistel 70: Movitz, vik mössan högt över öra

Om något som passerade i artillerilägret anno 1773 

1. Movitz, vik mössan högt över öra, 
glänta på ditt vita tält.
Trumslagarn ren hörs pinnarna röra, 
ditt korpralskap ren sig ställt.
Aftonrodnan sprider ren sin flamma, 
vägarna damma, 
posterna glamma, 
krögarne stamma redan; 
krigs-signalen längsen smällt. 

2. Tältet insveps i mörker och dimma, 
av kanoners eld och damm; 
stolt inom röken skyllrande glimma 
mörkblå leder fältet fram; 
än av trummans virvlar nejden gungar; 
än elden ljungar, 
än kulan slungar, 
än Fröjas ungar, hej ja! 
skala bergen kring som lamm. 

3. Bussarna stoja, hör du ej skriket 
av en svärm i svett och harm, 
som där kring mörsarn trängas i diket
och upplyfta arm mot arm? 
Se på deras ögon, morska, tända, 
hur de stå spända, 
uff! när de vända
mörsarn på ända, Movitz! 
viner kulan blank och varm. 

4. Klang! vakna Movitz, cheferna ropa, 
framför bataljonerna; 
fyrkanten redan drages tillhopa
och ren lyftas hattarna; 
korum in i skogens kamrar skallar, 
ekar och tallar, 
diken och vallar, 
allt återskallar Eko. 
Vakna Movitz; Klang! Hurra! 

5. Vakna, se soln i molnena skrider, 
luften svalnar mer och mer; 
koxa dit åt där vägen sig vrider, 
där du hjulen damma ser; 
se vad sköna skarar, ystra, lätta, 
snörda och nätta; 
ögat nu mätta, 
där är den rätta Venus, 
från Olympen kastad ner. 

6. Ser du två röda hjul hur de rulla 
i det späda gröna gräs; 
där inom skärmen präktigt vår Ulla 
gungar i sin öppna Chaise; 
fålen, löddrig, frustar och sig höjer, 
än huvud böjer,
än sig förnöjer,
än slår och flöjer fålen, 
över dälder, kärr och näs. 

7. Skynda dig, Movitz, dit ned till skjulen, 
till din Ulla varm och skön; 
kullstjälpt är Chaisen, där trilla hjulen 
bort med hela åkarlön. 
Ren kring luntan Hymens facklor brinna; 
men blott besinna, 
härnäst att finna
slik en Gudinna, Movitz! 
trotsar Gudars list och bön.

Natt i timmerkojan

1. Åtta grova kroppar snarka där i bredd –
sova gott på lavens hårda granrisbädd.
Trötta timmerkarlar slängt sig, som de gått,
sedan de till kvällsvard några slobber fått.

2. Rester synas än av deras sista mål:
smet, som blivit över, i en masurskål
och av fläsket skivor ibland sot och stänk
mellan svarta pannor på en väggfast bänk.

3. Från en gråstensfyrkant, byggd i kojans mitt,
sprider nytänd stockeld ljuset runt och fritt,
och där röken stiger genom takets tratt
skymta himlens stjärnor i den klara natt.

4. All den fukt, ur våta skor och kläder går,
som en sky av ånga över laven står.
Sida efter sida så på svettdränkt kropp
torkas efter som i sömn de vändas opp.

5. Att de åtta sova gott på släpig dag,
hörs av deras jämna, djupa andetag –
ej det minsta störas de av hästars gnägg,
där de stå och tugga havren vägg om vägg.

Snart dagas det, bröder!

1. Snart dagas det, bröder! Se östern i guld,
till arbete låtom oss gå!
Vi fattiga äga ej skydd eller huld,
på jorden knappt leva vi få.
Man kringskär vår frihet, förminskar vårt bröd,
till arbetet, liv eller död!

2. Årtusendens ok på vår skuldra blev lagt,
vi bar det och teg i vår nöd.
Men äro vi många, så vare det sagt:
vi fordra vårt dagliga bröd!
Så eniga gå vi i lust och i nöd
till arbetet, liv eller död!

3. Det knakar i samhällets fogar och band
- låt falla vad inte kan stå!
Men räck mig, o broder, din trofasta hand,
förinnan i nöd vi förgå!
En fästning vi bygga till värn i vår nöd
- till arbetet, liv eller död!

Du gamla, du fria

1. Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord,
du tysta, du glädjerika, sköna!
Jag hälsar dej, vänaste land uppå jord,
//: din sol, din himmel, dina ängder gröna! ://

2. Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat ditt namn flög över jorden.
Jag vet att du är och du blir vad du var,
//: ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden! ://

Der er et yndigt land

1. Der er et yndigt land, 
det står med brede bøge 
|: nær salten østerstrand :| 
Det bugter sig i bakke, dal, 
det hedder gamle Danmark 
|: og det är Frejas sal :| 

2. Der sad i fordums tid 
de harniskklædte kæmper, 
|: udhvilede fra strid :| 
Så drog de frem til fjenders mén, 
nu hvile deres bene 
|: bag højens bautasten :| 

3. Det land endnu er skønt, 
ti blå sig søen bælter, 
|: og løvet står så grønt :| 
Og ædle kvinder, skønne mø'r 
og mænd og raske svende 
|: bebo de danskes øer :| 

4. Hil drot og fædreland! 
Hil hver en danneborger, 
|: som virker, hvad han kan! :| 
Vort gamle Danmark skal bestå, 
så længe bøgen spejler 
|: sin top i bølgen blå :|

Tack Gud för musiken

Jag säger:
Tack, Gud, för musiken, 
för alla sånger
som oss lyft så många gånger!
Vem kan leva utan
en underbar melodi?
Vad vore vi
utan en sång eller dans
inuti?
Jag säger: 
tack, Gud, för musiken, 
den ger oss harmoni.
Jag säger:
tack, Gud, för musiken
som vi får leva i.

Översättningen ovan gjordes 2011 som en vänlig polemik mot Niclas Strömstedts "ateistversion" nedan. Mot religion mer välvilliga agnostiker torde kunna använda min version ovan med åttondelspaus i st f "Gud", alltså: "Tack [paus] för musiken".

Vila vid denna källa

1. Vila vid denna källa!
Vår lilla frukost vi framställa:
rött vin med pimpinella
och en nyss skjuten beckasin.
Klang, vad buteljer, Ulla,
i våra korgar överstfulla
tömda i gräset rulla
och känn, vad ångan dunstar fin.
Ditt middagsvin
sku vi ur krusen hälla
med glättig min.
Vila vid denna källa,
hör våra valthorns klang, kusin...
...valthornens klang, kusin!

2. Präktigt på fältet pråla 
än hingsten med sitt sto och fåla, 
än tjurn han höres vråla 
och stundom lammet bräka tör. 
Tuppen på taket hoppar, 
och liksom hönan vingen loppar, 
svalan sitt huvud doppar, 
och skatan skrattar på sin stör. 
Lyft kitteln, hör, 
låt kaffeglöden kola. 
Där nedanför
präktigt på fältet pråla 
de ämnen som mest ögat rör...  
...som mest vårt öga rör. 

3. Himmel! Vad denna runden, 
av friska lövträn sammanbunden, 
vidgar en plan i lunden, 
med strödda gångar och behag. 
Ljuvligt där löven susa, 
i svarta virvlar grå och ljusa, 
träden en skugga krusa, 
inunder skyars fläkt och drag. 
Tag, Ulla tag, 
vid denna måltidsstunden, 
ditt glas som jag. 
Himmel! Vad denna runden
bepryds av blommor tusen slag! ...
... av blommor tusen slag!  

Första maj första maj

1. Första maj, första maj,
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus.
Varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

2. O du älskogens vår,
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

3. Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir idag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt, utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

Suomis sång

1. Hör hur härligt sången skallar
mellan Väinös runohallar!
//: Det är Suomis sång ://
//: Hör de höga furor susa,
hör de djupa strömmar brusa:
det är Suomis sång,
det är Suomis sång ://

2. Överallt en röst oss bjuder,
överallt en stämma ljuder:
//: Det är Suomis sång ://
//: Broder, äger du ett hjärta,
i dess tjusning, i dess smärta
hör blott Suomis sång,
hör blott Suomis sång ://

Härlig är kvällen

1. Härlig är kvällen, 
fridfull och ren,
solen kring fjällen 
sprider sitt sken,
sakta sig sänker 
ned på sin bädd,
strålande blänker 
vågornas brädd.

2. Natten kring haven
breder sitt flor,
tyst som i graven
stillheten bor.
Guldfiskar glimma
rikt invid strand,
svanorna simma
sakta mot land.

3. Tystad är sången,
bönen också,
vandrarn är gången
vilan att nå.
Midnattens tärnor
binda en krans.
Tusende stjärnor
sprida sin glans.

God natt - god sömn jag önskar er

God natt - god sömn jag önskar er,
ni alla vandringsmän.
Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer
om aldrig vi träffas igen.
Jag har sagt något litet och fattigt av det,
som brunnit hos mig och så snart brinner ner,
men den kärlek där fanns ej förgängelse vet -
god natt, god sömn åt er.

Jag gungar i högsta grenen

1. Jag gungar i högsta grenen
av Harjulas högsta ås.
Vitt skina de blåa vatten,
så långt de av ögat nås.
Av Längelmävesis fjärdar
där skimrar ett silverband,
//: och Roines älskliga vågor
i fjärran kyssa dess strand ://

2. Och blå som en älsklings öga
och klar som ett barndomshem
det gungande Vesijärvi
sig stilla smyger till dem,
och hundrade öar simma
allt uti dess vida famn,
//: naturens gröna tankar
i blåa vågornas hamn ://

3. O hur det fattiga Finland
är rikt på skönhet ändå!
O hur av guld och silver
dock stråla dess sjöar blå!
Här ha i sorg och glädje
sin lyra sångarna stämt
//: och härma i stilla gungning
de klara sjöarnas skämt ://