O tysta ensamhet

Alt. melodi:


1. O tysta ensamhet, 
var skall jag nöjen finna? 
Bland sorg som ingen vet
skall mina dar försvinna. 
En börda tung som sten 
mig möter vart jag går. 
Bland tusen finns knappt en, 
som kärlek rätt förstår. 

2. Det är den tyngsta sorg 
som jorden månde bära 
att man skall mista bort 
sin allra hjärtans kära. 
Det är den tyngsta sorg 
som solen övergår 
att man skall älska den 
man aldrig nånsin får. 
  
3. Emellan dig och mig 
där tändes opp en låga 
där tändes opp en eld 
som är en daglig plåga. 
Hur jag skall dämpa den 
vet jag alls ingen rå´, 
jag sörjer till min död 
om jag dig ej kan få.

En Celadon gav fröjderop

1. En Celadon gav fröjderop,
då han med sin herdinna
fann på ett skrin uti en grop:
"Nu skall du bli grevinna,
och jag så stor och mäktig man,
att ingen själ tör knysta.
Minsann, det går ej längre an
att krypa i det tysta!

2. Till nästa riksdag låter jag
mitt sköldemärke sväva;
då skall jag göra dunderslag,
att hus och berg sku´ bäva.
Farväl, min hjord och tysta fält,
I trän och gamla stubbar,
farväl, mitt bo och usla tält,
gemena tomtegubbar!

3. Jag är ej mer er Celadon,
nej, annat mån I veta:
hans nåd, herr Celadondrion
vill jag härefter heta.
Min nymf, vad säger du därom?
Du plär mig vara trogen;
kom, Melicerta, kära, kom!
Nu är vår lycka mogen."

4. "Ack, Celadon, vem skulle trott",
sad nymfen Melicerta,
"så mycket buller skulle bott
i ett så stilla hjärta!
Betänk vårt lugn och sälla bo,
gack i dig själv tillbaka:
monarker sucka för vår ro,
men få den sällan smaka."

5. "Nå, Melicerta, kära du,
vad vill ditt snack betyda?
Du blir ju strax en mäktig fru,
kom, kom, du måste lyda!
Men ett jag ber: när man oss spör
vi världen oss betager,
så säg, att jag det tvungen gör,
och att du mig bedrager.

6. Du vet, att sådant bör en man
städs på sin hustru skylla.
Det står en flicka bättre an
sin hederslystnad fylla.
Säg du, när folket hör därpå,
vår ringhet gör dig smärta;
då vill jag sorgligt svara så:
Betänk dig, Melicerta!"

7. "Jag tjänar dig, min Celadon,
i allt, vad dig behagar;
men stackars karl, som ej är mån
om våra sälla dagar!
Vi leve ju ett kungligt liv
i våra tysta krokar,
vi le åt stolta tidsfördriv
och högvälborna tokar.

8. Du räknar visst för ingenting
att fri och älskad vara.
Hör, alla hundar runt omkring
på våra toner svara!
Ej skakar onåd våra trän
och grumlar våra brunnar;
för oss ej böjas falska knän,
ej heller smickermunnar.

9. Vårt namn är tyst och slätt och rätt,
men då kan det bäst vaktas:
den oss föraktar, ack, hur lätt
kan den av oss föraktas!
Vår dag är från bekymmer fri,
vår natt är full med nöje;
de storas fall gå vi förbi
med ett föraktligt löje.

10. I vårt palats man slipper fram
för kjortlar och drabanter;
vi höre skrik av våra lamm,
men ej av supplikanter.
För höga miner, skarpa ord
stå vi ej städs på nålar.
Vi dränke alla tungors ord
i våra nektarskålar.

11. Vår mjölk och smultron stå oss bi,
när rangen gör oss kranka;
partiers vrede stille vi,
när gröna ärter vanka.
I kamp med ägg vi döme rätt,
vem mer är fast i stolen:
Sankt Niklas eller Mahomet,
jordklotet eller solen?"

12. "Ack, Melicerta, tig, jag dör,
där intet högre vankar.
En själ i stoft mig ömkan gör
med så gemena tankar.
Nej, hit med min beredda katt,
han skall dukater hysa!
Hör upp, mitt skrin, med all min skatt!
Jag vill i heder lysa!"

13. Vår Celadon slog locket opp,
det gick förutan dyrkar;
men ack, var blev vår herdes hopp?
Han fann där fyra fyrkar.
"Jag ser", sad han, "att bladet vänds;
min nymf, jag har gjort illa.
Farväl, ers nåd och excellens!
God dag, min herde lilla!"

Skördemannen

1. Nu är det soligt och varmt på näset,
som insjön famnar med ögon blå,
och fröna skallra i penninggräset
och alle man skola ut och slå.
Här har jag slipsten och här min bytta
och mat i väskan till ängen ut!
Nu är det fråga att göra nytta,
vi få nog svettas, förrn det tar slut.

2. Här, flicka kära, är räfsan färdig;
ditt namn jag skurit i skaftet in.
Kliv ej i bäcken! Nej, kom, jag bär dig
igenom livet, om du blir min.
Var ej så blyg, det är inte farligt:
du får ej väta de fötter små.
Kom, jag skall bära dig nätt och varligt
det är ju gott att vi äro två.

3. Den ena stöder så lätt den andra;
det är ej gott till att ensam gå.
Tillsammans vi uppå ängen vandra,
en gör ej nytta, men bägge två;
ty vad jag fäller, du räfsar samman
och bärgar sedan i ladan in.
Ja, låt oss leva i fröjd och gamman,
tills Herren skördar på ängen sin.

4. Du tror väl inte, att jag dig sviker
och glömmer bort dig för gods och gull?
Man blir ej lycklig fast man blir riker
och ej förnöjder för pengars skull.
Men om man äger i alla öden
en trogen vän att sig sluta till,
då blir man lycklig i själva döden,
då har man gjort så som Herren vill.

5. Tack, flicka kära! du viskar bara
i örat på mig - det lät som: "Ja!"
Nog får vi bröd, det har ingen fara,
om blott vi spara på pengarna.
Med flit och bön och med kärlek trogen,
så menar jag, det blir ingen brist;
Gud ger oss säd på den lilla logen
och tänker på oss båd´ först och sist.

6. Se så, nu börjas! se, gräset ligger
omkull i rappet, ty slåttern går.
Förgäves blomman om livet tigger;
nu är den slut, hennes korta vår.
Så mänskan faller ifrån sin stängel,
när skördarn kommer med lien sin;
men tätt i spåren, där går en ängel,
som räfsar samman och bärgar in.

Om dagen vid mitt arbete är du uti mitt sinn

Om dagen vid mitt arbete 
är du uti mitt sinn’, 
om natten, när jag sover, 
är du uti min dröm.
Om morgon, när jag vaknar, 
vem saknar jag väl då? 
Jag saknar enda vännen, 
som är långt härifrå.

Fredmans epistel 70: Movitz, vik mössan högt över öra

Om något som passerade i artillerilägret anno 1773 

1. Movitz, vik mössan högt över öra, 
glänta på ditt vita tält.
Trumslagarn ren hörs pinnarna röra, 
ditt korpralskap ren sig ställt.
Aftonrodnan sprider ren sin flamma, 
vägarna damma, 
posterna glamma, 
krögarne stamma redan; 
krigs-signalen längsen smällt. 

2. Tältet insveps i mörker och dimma, 
av kanoners eld och damm; 
stolt inom röken skyllrande glimma 
mörkblå leder fältet fram; 
än av trummans virvlar nejden gungar; 
än elden ljungar, 
än kulan slungar, 
än Fröjas ungar, hej ja! 
skala bergen kring som lamm. 

3. Bussarna stoja, hör du ej skriket 
av en svärm i svett och harm, 
som där kring mörsarn trängas i diket
och upplyfta arm mot arm? 
Se på deras ögon, morska, tända, 
hur de stå spända, 
uff! när de vända
mörsarn på ända, Movitz! 
viner kulan blank och varm. 

4. Klang! vakna Movitz, cheferna ropa, 
framför bataljonerna; 
fyrkanten redan drages tillhopa
och ren lyftas hattarna; 
korum in i skogens kamrar skallar, 
ekar och tallar, 
diken och vallar, 
allt återskallar Eko. 
Vakna Movitz; Klang! Hurra! 

5. Vakna, se soln i molnena skrider, 
luften svalnar mer och mer; 
koxa dit åt där vägen sig vrider, 
där du hjulen damma ser; 
se vad sköna skarar, ystra, lätta, 
snörda och nätta; 
ögat nu mätta, 
där är den rätta Venus, 
från Olympen kastad ner. 

6. Ser du två röda hjul hur de rulla 
i det späda gröna gräs; 
där inom skärmen präktigt vår Ulla 
gungar i sin öppna Chaise; 
fålen, löddrig, frustar och sig höjer, 
än huvud böjer,
än sig förnöjer,
än slår och flöjer fålen, 
över dälder, kärr och näs. 

7. Skynda dig, Movitz, dit ned till skjulen, 
till din Ulla varm och skön; 
kullstjälpt är Chaisen, där trilla hjulen 
bort med hela åkarlön. 
Ren kring luntan Hymens facklor brinna; 
men blott besinna, 
härnäst att finna
slik en Gudinna, Movitz! 
trotsar Gudars list och bön.

Natt i timmerkojan

1. Åtta grova kroppar snarka där i bredd –
sova gott på lavens hårda granrisbädd.
Trötta timmerkarlar slängt sig, som de gått,
sedan de till kvällsvard några slobber fått.

2. Rester synas än av deras sista mål:
smet, som blivit över, i en masurskål
och av fläsket skivor ibland sot och stänk
mellan svarta pannor på en väggfast bänk.

3. Från en gråstensfyrkant, byggd i kojans mitt,
sprider nytänd stockeld ljuset runt och fritt,
och där röken stiger genom takets tratt
skymta himlens stjärnor i den klara natt.

4. All den fukt, ur våta skor och kläder går,
som en sky av ånga över laven står.
Sida efter sida så på svettdränkt kropp
torkas efter som i sömn de vändas opp.

5. Att de åtta sova gott på släpig dag,
hörs av deras jämna, djupa andetag –
ej det minsta störas de av hästars gnägg,
där de stå och tugga havren vägg om vägg.

Snart dagas det, bröder!

1. Snart dagas det, bröder! Se östern i guld,
till arbete låtom oss gå!
Vi fattiga äga ej skydd eller huld,
på jorden knappt leva vi få.
Man kringskär vår frihet, förminskar vårt bröd,
till arbetet, liv eller död!

2. Årtusendens ok på vår skuldra blev lagt,
vi bar det och teg i vår nöd.
Men äro vi många, så vare det sagt:
vi fordra vårt dagliga bröd!
Så eniga gå vi i lust och i nöd
till arbetet, liv eller död!

3. Det knakar i samhällets fogar och band
- låt falla vad inte kan stå!
Men räck mig, o broder, din trofasta hand,
förinnan i nöd vi förgå!
En fästning vi bygga till värn i vår nöd
- till arbetet, liv eller död!

Du gamla, du fria

1. Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord,
du tysta, du glädjerika, sköna!
Jag hälsar dej, vänaste land uppå jord,
//: din sol, din himmel, dina ängder gröna! ://

2. Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat ditt namn flög över jorden.
Jag vet att du är och du blir vad du var,
//: ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden! ://

Der er et yndigt land

1. Der er et yndigt land, 
det står med brede bøge 
|: nær salten østerstrand :| 
Det bugter sig i bakke, dal, 
det hedder gamle Danmark 
|: og det är Frejas sal :| 

2. Der sad i fordums tid 
de harniskklædte kæmper, 
|: udhvilede fra strid :| 
Så drog de frem til fjenders mén, 
nu hvile deres bene 
|: bag højens bautasten :| 

3. Det land endnu er skønt, 
ti blå sig søen bælter, 
|: og løvet står så grønt :| 
Og ædle kvinder, skønne mø'r 
og mænd og raske svende 
|: bebo de danskes øer :| 

4. Hil drot og fædreland! 
Hil hver en danneborger, 
|: som virker, hvad han kan! :| 
Vort gamle Danmark skal bestå, 
så længe bøgen spejler 
|: sin top i bølgen blå :|

Tack Gud för musiken

Jag säger:
Tack, Gud, för musiken, 
för alla sånger
som oss lyft så många gånger!
Vem kan leva utan
en underbar melodi?
Vad vore vi
utan en sång eller dans
inuti?
Jag säger: 
tack, Gud, för musiken, 
den ger oss harmoni.
Jag säger:
tack, Gud, för musiken
som vi får leva i.

Översättningen ovan gjordes 2011 som en vänlig polemik mot Niclas Strömstedts "ateistversion" nedan. Mot religion mer välvilliga agnostiker torde kunna använda min version ovan med åttondelspaus i st f "Gud", alltså: "Tack [paus] för musiken".

Vila vid denna källa

1. Vila vid denna källa!
Vår lilla frukost vi framställa:
rött vin med pimpinella
och en nyss skjuten beckasin.
Klang, vad buteljer, Ulla,
i våra korgar överstfulla
tömda i gräset rulla
och känn, vad ångan dunstar fin.
Ditt middagsvin
sku vi ur krusen hälla
med glättig min.
Vila vid denna källa,
hör våra valthorns klang, kusin...
...valthornens klang, kusin!

2. Präktigt på fältet pråla 
än hingsten med sitt sto och fåla, 
än tjurn han höres vråla 
och stundom lammet bräka tör. 
Tuppen på taket hoppar, 
och liksom hönan vingen loppar, 
svalan sitt huvud doppar, 
och skatan skrattar på sin stör. 
Lyft kitteln, hör, 
låt kaffeglöden kola. 
Där nedanför
präktigt på fältet pråla 
de ämnen som mest ögat rör...  
...som mest vårt öga rör. 

3. Himmel! Vad denna runden, 
av friska lövträn sammanbunden, 
vidgar en plan i lunden, 
med strödda gångar och behag. 
Ljuvligt där löven susa, 
i svarta virvlar grå och ljusa, 
träden en skugga krusa, 
inunder skyars fläkt och drag. 
Tag, Ulla tag, 
vid denna måltidsstunden, 
ditt glas som jag. 
Himmel! Vad denna runden
bepryds av blommor tusen slag! ...
... av blommor tusen slag!  

Första maj första maj

1. Första maj, första maj,
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus.
Varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

2. O du älskogens vår,
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

3. Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir idag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt, utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

Suomis sång

1. Hör hur härligt sången skallar
mellan Väinös runohallar!
//: Det är Suomis sång ://
//: Hör de höga furor susa,
hör de djupa strömmar brusa:
det är Suomis sång,
det är Suomis sång ://

2. Överallt en röst oss bjuder,
överallt en stämma ljuder:
//: Det är Suomis sång ://
//: Broder, äger du ett hjärta,
i dess tjusning, i dess smärta
hör blott Suomis sång,
hör blott Suomis sång ://