Den som än är frisk och sund

Alt. melodi:


1. Den som än är frisk och sund,  
må för sådan gåva 
böja hjärta, håg och mun 
till att Herren lova,
tacka honom natt och dag  
med en härlig visa,
som oss ger till välbehag 
sundhet, ro och lisa. 

2. För när Herren mild och god 
ger oss hälsan kära,  
och därtill förnöjsamt mod,  
vad vill man begära 
mer i denna världen här? 
Helst när vi förbidar  
evig lust och ej besvär 
vid Guds högra sida. 

3. Vore jag som Salomo rik,
en som allting äger, 
därtill tappra hjältar lik 
i triumf och seger, 
men likväl med krankhet full,  
utan bot och lisa, 
ack, hur kunde makt och gull 
mej då gott bevisa? 

4. Stode än min duk och disk 
full med sköna rätter,  
villebråd och vin och fisk,  
som en rik framsätter: 
vad för nytta hade jag 
av så kräslig föda,
om jag både natt och dag 
lede värk och sveda? 

5. Sutte jag i ståt och prakt
utan vederlike, 
hade jämväl gränslös makt 
över land och rike,  
medan sjukdom jämmerlig  
sakta kroppen fällde,
ack, vad hjälpte mina krig
och mitt furstevälde? 

6. Bättre är ett stycke bröd,  
när man vandra vågar, 
än allt guld i överflöd, 
då oss fruktan plågar.
När jag mej kan äta mätt 
utan någon krämpa, 
låter jag en ringa rätt 
all min vällust dämpa. 

7. Dyrbar dräkt ej hjälper mej 
att behärskat bära
hat och hot som hopar sej
och vill sinnet tära. 
Hellre vill jag lycklig gå 
klädd i ringa kläder, 
än med värk och ängslan stå 
prydd i präktigt läder. 

8. Men nu felas ingenting, 
frisk jag än får vara,
så att jag kan gå omkring
värmd av solen klara.
Mina ögon kan se långt, 
mina öron höra 
himlens fåglar med sin sång 
Herrens lov utföra.

9. Händer, fötter, hjärta, själ 
inget avbräck lider,
mina sysslor kan jag väl 
på bestämda tider 
så uträtta, som sej bör, 
till Guds lov och ära,  
ja, till fröjd och nytta för
mej och många kära. 

10. Är det dag, så tar jag fatt
vad mitt kall bereder,  
men när det blir kväll och natt 
som till sömns oss leder, 
vilar jag i ro och frid, 
till dess solen klara 
väcker mej i rättan tid 
upp att verksam vara. 

11. Dej, min Gud, i varje stund 
vill jag tack frambära 
för den nåd och det förbund 
du mej velat lära: 
Fast jag med min syndaskuld  
har min rätt förlisat;  
har du dock, min Fader huld, 
mej allt gott bevisat. 

12. Giv, den tid jag lever här,  
till dess hälsan ändar, 
att jag må den gåvan kär 
väl och rätt använda: 
Hjälp att min helbrägda mun, 
med min själ och tunga, 
måtte varje dag och stund 
lov och pris dej sjunga! 

13. Håll mej än vid krafter opp, 
när mej åldern trycker, 
till dess döden sist min kropp  
ner i graven rycker. 
Då skall all min bräcklighet  
bort med allt försvinna, 
och en evig härlighet 
ska jag hos dej finna!

Midsommarsol

1. Midsommarsol som strålar het ifrån de blåa tak,

skänk i min glädjes bägare att jag nu glömma må,

att jag nu glömma må att jag

med Broder och med Gud har sak,

och fröjdas åt din klara luft och dina skyar blå.

Och sänk dig sakta, ljumma natt, i bergens svala famn

och giv åt folk som vaka glatt en fröjd förutan namn!

2. Låt, sommar, fältens unga korn och täktens vilda bär

få dricka ymnigt dagg och ljus och giva hundrafalt!

Giv must åt klövern honungfull och grann,

färg åt duvkullan skär,

och strö var natt och varje dag välsignelse kring allt.

Så sjunger jag vid hedens kant, vid Kabofallets brus

och dyrkar högt, o sommarkväll, ditt underbara ljus.

Hur härligt sången klingar

1. Hur härligt sången klingar
på älskat modersmål!
Den tröst i sorgen bringar,
den skärper sinnets stål!
Vi hört den sången ljuda
i ljuvlig barndomstid,
och en gång skall den bjuda
åt oss i graven frid!
Du sköna sång, vårt bästa arv
från tidevarv till tidevarv.
Ljud högt, ljud fritt från strand till strand
i älskat fosterland 

(orig. i tusens sjöars land).

2. Vad ädelt fäder tänkte,
vad skönt de drömt en gång,
det allt de åt oss skänkte 
i modersmålets sång.
Hur våra öden skifta,
den sången är oss kär.
Vår själ i sången andas,
vår rikedom den är!
Du sköna sång...

O Gud vors lands

 

Ó, guð vors lands! Ó, lands vors guð! 

Vér lofum þitt heilaga, heilaga nafn! 

Úr sólkerfum himnanna hnýta þér krans 

þínir herskarar, tímanna safn. 

Fyrir þér er einn dagur sem þúsund ár 

og þúsund ár dagur, ei meir: 

eitt eilífðar smáblóm með titrandi tár, 

sem tilbiður guð sinn og deyr. 

Íslands þúsund ár, Íslands þúsund ár, 

eitt eilífðar smáblóm með titrandi tár, 

sem tilbiður guð sinn og deyr. 

O Gud, du fosterlandets Gud, 

vi lovar ditt heliga, heliga namn! 

Se, himlarnas solbanor knyter en krans 

av timmar och år i din famn! 

Inför dig är en dag såsom tusen år, 

årtusen som dagen du gör,  

som evighetsblom med en skälvande tår 

de tillber sin Herre och dör. 

Islands tusen år, Islands tusen år

som evighetsblom med en skälvande tår 

de tillber sin Herre och dör.

Mattías Jochumsson:

Jag ger dig min morgon

Till min bror

   

1. Du vandrar ej mer på stigarna 
under Lombergets susande granar. 
Du sjunger ej mer till fiolen 
om Pajsoåns vilda svanar. 

2. Ej mera du kämpar i natten 
ensam i svidande smärta, 
eller lyssnar till ekot från bergen 
som svarar ditt klappande hjärta. 

3. Trevar du ännu i mörker 
eller går du i ljusets flöden? 
Har väg du funnit från djupen 
och svar på mänskors öden? 

4. Om ännu du vandrar allena 
och letar dig väg genom dalar, 
o, då vill jag be för din frälsning 
och din ingång i himmelens salar. 

5. Där är lugna vatten likt Pajso, 
där är svanar som finnskogens vilda, 
där är sånger till fiol och luta 
och vindar, likt Lombergets milda. 

6. I går såg jag änderna gunga 
i säven vid Hakalams stränder, 
och där stockelden fordom har brunnit 
lågo kvar några sotiga bränder. 

7. Jag såg svalorna bygga i taket 
på ladan vid Stormyrslogen, 
och hörde hur duvan kuttrade 
som förr i Luossabergsskogen. 

8. Men solen gick ner och dimman 
steg kall ifrån Pajsoåns vatten - 
jag fryser i finnskogens mörker, 
inga stjärnor mig lysa i natten.  

Källan sprang ur jordens barm

1. Källan sprang ur jordens barm, 
log mot solens kyss så varm. 
Klar som dagens blick hon var, 
lika djup och underbar. 
Kom så fram till källans brädd 
liten flicka, blyg och rädd, 
såg sin spegelbild i den, 
tvådde ros och lilja se’n. 

2. Källan, grumlad en sekund 
av den leken på dess grund, 
stod snart åter lika klar, 
lika djup och underbar, — 
Tiden gick med barnets lek, 
snart en jungfru skön, men blek, 
fram till källans spegel gick, 
med en bruten liljas skick. 

3. När hon såg sin bild där stå, 
föll en sorgens tår därpå. 
Och fast nyss så spegelklar, 
nu förmörkad källan var. 
Och där växla höst och vår: 
mörk och grumlig källan står. 
Sommar kommer, vinter far: 
aldrig mera blir den klar. 

Fest hos Gustafssons

1. Hör man ett glam i Birka,
fram emot elva cirka,
ett par tre dragspel gnälla,
massor av glas som smälla,
ungdom som högljutt tralla,
salvor av skratt som skalla,
säg vad är det då:

Då ä de fest hos Gustafssons,
Birkagatan i tjugotvå,
då ä de fröjd hos Gustafssons,
Birkagatan tjugotvå.
Hör hur det brakar,
hör hur det knakar,
hela huset vakar
för Gustafssons skull.

Hör man i trapp och farstu
någinting á la mars du,
ljudet av heta kyssar,
när man förbi dem kryssar,
jumping så taket gungar,
smällar från ess och kungar,
blandat med rop av ungar,
säg vad är det då:

Då är det fest...

Grannarna som inunder
hör blott ett brak och dunder,
kronan i taket slänger,
lamporna gå ur gänger,
vägglössen tappa tagen,
tro det är ytt´sta dagen,
familjen själv slår slagen,
säg vad är det här?

Jo, det är fest...

Sen frampå morronkröken,
när dom har sagt ajöken,
ned utför trappor drulla,
mer eller mindre fulla,
då är det "no kip-kvajting",
då är det "only fajting",
bara för "tjej och gaj-ting",
sicket jädrans liv,

efter en fest...

Harpolekaren och hans son

1. Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm,
harpan på min andra,
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Vila gott jag unnar
harpan och min Gunnar.

2. Nu en milsvid tempelsal,
byggd av gran och furu,
öppnar sig med skugga sval,
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.

3. Dagen dör, en fuktig vind
andas över tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Mörknad himmels stjärnebloss
blinka: Gunnar, kom till oss!
Ljuva änglamunnar
viska: du vår Gunnar!

4. Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!

5. Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungat tak
den, som henne fällde,
milt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar. 

Jul, jul, strålande jul

1. Jul, jul, strålande jul,
glans över vita skogar,
himmelens kronor med gnistrande ljus,
glimmande bågar i alla Guds hus,
psalm, som är sjungen från tid till tid,
eviga längtan till ljus och frid!
Jul, jul, strålande jul:
glans över vita skogar!

2. Kom, kom, signade jul!
Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul,
sänk dina vita vingar!

När juldagsmorgon glimmar

1. När juldagsmorgon glimmar
jag vill till stallet gå,
//: där Gud i nattens timmar
re´n vilar uppå strå ://

2. Hur god du var som ville
till jorden komma ner!
//: Nu ej i synd jag spille
min barndoms dagar mer ://

3. Dig Jesus vi behöva,
du käre barnavän,
//: jag vill ej mer bedröva
med synder dig igen ://

En gång i fjärran väst

1. En gång i fjärran väst
vid Stilla havets kust 
jag fann mej själv en sommardag, 
mitt hjärta slog med lust 
och snart med mod 
på land jag stod. 
Jag tänkte gräva guld, 
bli rik och få betjänt, 
men mina planer gick omkull 
och jag fick ej en cent, 
men aldrig förr 
mej bättre hänt. 
För jag blev frälst, 
ja, härligt frälst, 
och jordens skatter får vem som helst. 
Jag byter ej bort 
den skatt jag fått 
för millioner, 
jag mår så gott. 

2. Jag reste hit och dit, 
att söka guld och glans, 
jag strävade och med all flit 
att vinna ärans krans 
jag ville opp 
till högsta topp. 
Jag tänkte inte på 
att när min famn var full, 
jag måste bort ifrån det gå 
och lämna mitt schatull 
på denna jord, och själv bli mull. 
Men jag blev frälst... 

3. Man slåss om torvorna, 
idag just liksom förr,  
och ser ej stackars Lasarus 
där utanför sin dörr
blott för sin skatt 
- tills det blir natt. 
Då klappar döden på, 
vem kan då hjälpa, vem? 
Den rike mannen måste gå 
från guld och vinning slem. 
Men Lasarus han fick gå hem.
Ty han blev frälst...


4. Att vinna ära här 
det aktar jag ej stort. 
Mitt namn i himlen skrivet är 
och genom himlens port 
en gång jag går 
och kronan får. 
Betyder minus här 
om kassan ej är full. 
Att vara himmelsk miljonär 
är mera värt än gull, 
för banken där går ej omkull.
Och jag blev frälst...

Nisse tänker sjöman bli

1. Nisse tänker sjöman bli, 
segla till Jamaica, 
hämta hem bananparti 
ifrån ön Jamaica. 
Skall så hämta hem till mor 
socker ifrån Cuba, 
sockertopp så stor, så stor, 
hem till mor från Cuba. 

2. Köper i Brasilien 
fina kaffebönor,
går sen till Sicilien 
med sin last av bönor. 
Apelsiner får han där, 
granna, gula, runda, 
lastar där med stort besvär 
apelsiner runda. 

3. Och i Holland köper han 
hyacinter vackra, 
tulipan så grann, så grann, 
hyacinter vackra. 
Far sen hem till Sveriges kust, 
hem till mor i stugan, 
Då blir fest med liv och lust, 
stort kalas i stugan.