Vi ska nå vårt mål (We shall overcome)

1. Vi ska nå vårt mål,
vi ska nå vårt mål,
vi ska nå vårt mål en dag.
Ja, djupt inom mej (inom mej)
tror jag och vet:
vi ska nå vårt mål en dag.

2. Vi går hand i hand,
vi går hand i hand,
vi går hand i hand en dag.
Ja, djupt inom mej (inom mej)
tror jag och vet:
vi ska nå vårt mål en dag.

3. Vi ska uppnå fred,
vi ska uppnå fred,
vi ska uppnå fred en dag.
Ja, djupt inom mej (inom mej)
tror jag och vet:
vi ska nå vårt mål en dag.

4. Vi är inte rädda,
vi är inte rädda,
vi är inte rädda idag.
Ja, djupt inom mej (inom mej)
tror jag och vet:
vi ska nå vårt mål en dag.

5. Hela vida världen,
hela vida världen,
hela vida världen en dag.
Ja, djupt inom mej (inom mej)
tror jag och vet:
vi ska nå vårt mål en dag.

Årstiderna

1. Uti den vackra våren 
smalt drivan innan kort. 
Gud tog den frusna tåren 
från jordens öga bort. 
Och allt var ljust och soligt, 
och lärkan sjöng så glad, 
och barnen hade roligt 
allt ibland löv och blad. 

2. Sen kommo sommarns dagar, 
då ängen fick sin skrud 
med gräs i gröna hagar, 
och jorden kläddes brud. 
Då rodde vi till skären, 
då sprungo vi i skog, 
då plockade vi bären, 
och roligt var det nog. 

3. Sen blev det mörkt om hösten 
och stormade på hav, 
och stum blev fåglarösten, 
och blomstren föllo av. 
Det tröskades på logen, 
tills skörden var förbi. 
Bland lingonen i skogen 
så roligt hade vi. 

4. Så kom den kulna vinter 
med fästningar i snön, 
när skidan lustigt slinter, 
och bjällran klingar skön. 
Och brasan brann förtroligt 
på varma stugans härd, 
och barnen hade roligt 
också i vinterns värld. 

5. Och sen, när drivan gråter 
- blott du är from och nöjd - 
så kommer våren åter 
med nya lekars fröjd. 
Var årstid har sin trevnad,
vi prisa Gud var dag. 
Och så förgår vår levnad 
allt efter Guds behag.

Frithiof spelar schack

 

1. Björn och Frithiof sutto båda
vid ett schackbord, skönt att skåda.
Silver var varannan ruta,
och varannan var av guld.

2. Då steg Hilding in. "Sitt neder!
Upp i högbänk jag dig leder,
töm ditt horn, och låt mig sluta
spelet, fosterfader huld!"

3. Hilding kvad: "Från Beles söner
kommer jag till dig med böner.
Tidningarna äro onde,
och till dig står landets hopp."

4. Frithiof kvad: "Tag dig till vara,
Björn! ty nu är kung i fara.
Frälsas kan han med en bonde:
den är gjord att offras opp."

5. "Frithiof, reta icke kungar!
Starka växa örnens ungar:
fast mot Ring de aktas svaga,
stor är deras makt mot din."

6. "Björn, jag ser, du tornet hotar,
men ditt anfall lätt jag motar.
Tornet blir dig svårt att taga,
drar sig i sin sköldborg in."

7. "Ingeborg i Baldershagen
sitter och förgråter dagen.
Kan hon dig till strids ej locka,
gråterskan med ögon blå."

8. "Drottning, Björn, du fåfängt jagar,
var mig kär från barndomsdagar;
hon är spelets bästa docka,
hur det går, hon räddas må."

9. "Frithiof, vill du icke svara
Skall din fosterfader fara
ohörd från din gård, emedan
ej ett dockspel vill ta slut?" -

10. Då steg Frithiof upp och lade
Hildings hand i sin och sade:
"Fader, jag har svarat redan,
du har hört min själs beslut.

11. Rid att Beles söner lära,
vad jag sagt! De kränkt min ära,
inga band vid dem mig fästa,
aldrig blir jag deras man."

12. "Väl, din egen bana vandra!
Ej kan jag din vrede klandra;
Oden styre till det bästa!"
sade Hilding och försvann.

Jag vill ha rus

1. Jag vill ha rus, ett glädjerus var dag,
jag vill var natt med sköna kvinnor skämta!
Kung Salomo predikade som jag
att sällheten av vin och kärlek hämta.
Vad glädje gör det mig i gravens natt
med mödor att ha samlat skatt på skatt,
att Saga rosar mig i murkna skrifter
för stora värv och lysande bedrifter?

2. Nej, jag vill dricka, tills jag dignar tung
på mjuka bädden vid Selindas sida.
Dess vita barm, vad den är varm och ung, 
vad där är ljuvt att tidens lopp förbida!
Låt solens hästar skena med dess vagn,
det gör mig föga glädje, föga gagn!
Jag trives helst ibland de blyga ljusen,
de glada sånger och de fulla krusen.

3. Jag älskar ej, bland stridens rök och damm,
i blanka vapen på en yster fåle
mot segerpalmen rusa modigt fram
igenom dödar mordiskt som hin håle:
Jag känner intet hat och ingen harm,
men stor tillgivenhet för ben och arm.
Jag vill se vin, ej blod och tårar rinna
och skörda lagrar hos min älskarinna.

4. Om världens skatter tyngde i min hand,
vad du då hastigt bleve rik, Selinda!
För att få lösa några slitna band
jag skulle dig med gyllne kedjor binda.
Ja, om ett kejsardöme vore mitt,
för varje famntag blev ett grevskap ditt!
Och ägde jag till gördel himlafältet,
för varje kyss jag gav en sten ur bältet!

5. Bror Vintapp, nej, du är ej riktigt klok,
som säljer ädelt vin för lumpna daler:
du vinner endast siffror i din bok,
men äkta glädje den, som dig betalar.
Att sälja kärlek, vänskap eller vin
det är att vräka pärlor ut för svin.
Nej, vinet, rättvisan och religionen
fritt böra skänkas alla ifrån tronen.

6. Du store man med djup metafysik,
gör upp en teori att lycklig vara,
på en gång frisk och full och kär och rik,
höjd över alla lidelser och fara,
men kan du ej upplösa mitt problem,
vad är då värt att nämna ditt system,
som ändå skall i glömskans bråddjup ramla,
se’n mänskobarnen ledsnat vid din skramla!

7. Och du, min bror, som under stort besvär
armbågat dig igenom svåra tider,
som gråtit blod, var gång du varit kär,
och dricker vatten, tills kaldunet svider,
se liljorna på marken och var man,
med vin och flickor gläd dig, när du kan!
Om du se’n dör en dag förutan kassa,
försynen blir kurator i din massa.

8. Vid sista tulln, när Petrus frågar dig
vad ont och gott du för med dig från jorden,
då är det ej stort lönt att rosa sig
med mycken ursäkt, stammande på orden,
ty kan du svara tryggt vid denna port
att du har intet syndigare gjort
än sugit Lindas läppar och pokalen,
han öppnar gavelvitt den stora salen.

Drick ur ditt glas (Fredmans epistel n:o 30)

1. Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar, 
slipar sitt svärd, och vid din tröskel står. 
Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörrn gläntar, slår den igen, kanske än på ett år. 
Movitz, din lungsot den drar dig i graven. V:cllo. 
 - - - Knäpp nu oktaven; 
stäm dina strängar, sjung om livets Vår :||:

2. Guldguler hy, matt blomstrande små kinder, nedkramat bröst och platta skulderblad.
Lät se din hand, var ådra blå och trinder 
ligger så svälld och fuktig som i bad; 
handen är svettig och ådrorna stela. V:cllo. 
 - - - Knäpp nu och spela; 
töm ur din flaska, sjung och drick, var glad. :||: 

3. Himmel! du dör, din hosta mig förskräcker; tomhet och klang, inälvorna ge ljud; 
tungan är vit, det rädda hjärtat kläcker; 
mjuk som en svamp är sena, märg och hud. 
Andas. — Fy tusan! vad dunst ur din aska. V:cllo. 
- - - Län mig din flaska.
Movitz, Gutår! Skål! Sjung om vinets Gud. :||: 

4. Utur hans kärl din död i droppar flutit 
helt oförmärkt med löje, sång och ro.
Ja detta glas bedrövligt inneslutit
glödande maskar, vill du Movitz tro. 
Allt är förtärt, dina ögon de rinna, V:cllo. - - - Tarmarna brinna.
Orkar du ropa än gutår? — Jo jo. :||: 

5. Nå så gutår! dig Bacchus avsked bjuder, 
från Fröjas tron du sista vinken får, 
ömt till dess lov det lilla blodet sjuder,
som nu med våld ut dina ådror går.
Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda, V:cllo
- - - Skull’ du åstunda
ännu än fälsup? Vill du dö? — Nej, gutår! :||:

Ensam i bräcklig farkost vågar

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! så är hans ödes bud,
framåt! så är hans ödes bud,
och i djupet bor som uti himlen Gud.

Hur härligt sången klingar

1. Hur härligt sången klingar
på älskat modersmål!
Den tröst i sorgen bringar,
den skärper sinnets stål!
Vi hört den sången ljuda
i ljuvlig barndomstid,
och en gång skall den bjuda
åt oss i graven frid!
Du sköna sång, vårt bästa arv
från tidevarv till tidevarv.
Ljud högt, ljud fritt från strand till strand
i älskat fosterland.

2. Vad ädelt fäder tänkte,
vad skönt de drömt en gång,
det allt de åt oss skänkte 
i modersmålets sång.
Hur våra öden skifta,
den sången är oss kär.
Vår själ i sången andas,
vår rikedom den är!
Du sköna sång...

Vad solsken är för den svarta mull

1. Vad solsken är för den svarta mull
är sann upplysning för stoftets frände.
Mer värt det vore än gods och gull,
om blott din Gud och dej själv du kände.
Trots mörka tider skall genom strider,
skall genom strider dock ljus omsider
sej bryta fram, sej bryta fram.

2. Som solen lyser i vårdagstid
och som den värmer i sommardagar,
all sann upplysning är mild och blid,
så att vårt hjärta den väl behagar.
Trots mörka tider skall genom strider,
skall genom strider dock ljus omsider
sin värme ge, sin värme ge.

3. Som örter blomstrar och säden gror
i varma dagar och ljusa nätter,
så livsupplysning i Norden bor,
hos unga hjärtan sin frukt den sätter.
Trots mörka tider skall genom strider,
skall genom strider en dag omsider
med frukt gå fram, med frukt gå fram.

4. Som fågelsången i lummig lund
mot himlen stiger på lätta vingar,
vårt modersmål i vår ungdomsstund,
när vår står fager, så ljuvligt klingar.
Trots mörka tider skall genom strider,
skall genom strider dock ljus omsider
med sång gå fram, med sång gå fram.

5. Upprinn då härligt med fröjd och tröst,
upplysnings sol ifrån högre zoner!
Sjung, unga skara, med hoppfullt bröst,
för modersmålet har ljuva toner!
Trots mörka tider skall genom strider,
skall genom strider en dag omsider
med sol gå fram, med sol gå fram.

6. Vår Gud själv vittnar att ljus är gott,
som sanning älskas, så ljus skall trivas,
och sist, när livet sin ände nått,
skall ljusets seger till lycka givas.
Så genom strider går upp omsider,
går upp omsider den dag vi bidar
i Herrens namn, i Herrens namn.

Lyft ditt huvud, du ungersven!

1. Lyft ditt huvud, du ungersven!
Svek dig hoppet och svek det igen,
blänker ett nytt i ditt öga
strax, och får glans från det höga.

2. Lyft ditt huvud och se dig om!
Något är det som ropar: kom!
och som med tusende munnar
livsmod och glädje förkunnar.

3. Lyft ditt huvud, ty inom dig
blånar också och vidgar sig
valvet där harpor klinga,
tonerna jubla och svinga.

4. Lyft ditt huvud och sjung det brått!
Aldrig kuvar du vårens skott!
Där det finns jäsande safter,
snart rör sig levande krafter.

5. Lyft ditt huvud och se dit opp
mot det höga, det strålande hopp,
som över världen sig välver
och i var livsgnista skälver!

Gaudeamus igitur

1. //: Glada i vår ungdoms dar
låt oss le och drömma! ://
Efter livets morgon ung,
efter ålderns kväll så tung
//: jorden ska oss gömma! ://

2. //: Släkten som gick före oss
med sin syn på tingen ://
så i höga salars loft
som i armods låga stoft -
//: kvar är ingen, ingen! ://

3. //: Kort är mänskolivets dag,
snart dess afton skymmer. ://
Döden kommer tågande,
ej på förhand frågande,
//: ingen undan rymmer ://

4. //: Leve lärosätet vårt
med dess professorer! ://
Leve varje glad student,
som de ut i världen sänt,
//: leve de som bor här! ://

5. //: Leve alla mogna mäns
levnadsfriska skara! ://
Leve fruarna också,
som i flor och fägring stå,
//: flitiga och rara ://

6. //: Leve fosterland och stad,
de som dem ska styra! ://
Leve gubbe, gumma grå,
de som rundhänt lät oss få 
//: mynt till mat och hyra ://

7. //: Dunkelmäns, tungusers hop,
er vårt verop drabbar! ://
Ner med mörkrets hela här,
ner med den som mot oss är,
//: som vår fröjd begabbar! ://

En sommardag i Kangasala

 

1. Jag gungar i högsta grenen 
av Harjulas högsta ås.
Vitt skina de blåa vatten, 
så långt de av ögat nås. 
Av Längelmänvesis fjärdar 
där skimrar ett silverband
och Roines älskliga vågor 
i fjärran kyssa dess strand. 

2. Och blå som en älsklings öga 
och klar som ett barndomshem 
den gungande Vesijärvi 
sig stilla smyger till dem. 
Och hundrade öar simma 
allt uti dess vida famn, 
naturens gröna tankar 
i blåa vågornas hamn. 

3. Men runtkring de täcka stränder 
stå furor i dyster krans, 
allt som den vise betraktar 
de jollrande barnens dans. 
Och skördarnas tegar luta 
mot dem sin böljande kind, 
och ängarnas blommor andas 
sin doft i sommarens vind.

4. Jag är blott en liten fågel 
med späda vingar och små; 
men vore jag örn i molnen, 
jag flöge högt i det blå, 
och flöge och flöge vida 
allt upp till Guds allmakts tron 
och sjönke där för hans fötter 
och kvittrade så min ton: 

5. Du helige himlens Herre, 
hör lilla fågelns bön: 
Ack, hur är din jord så ljuvlig! 
Hur är din himmel så skön! 
O låt våra sjöar stråla 
klart uti vår kärleks brand! 
O Herre, lär oss att älska, 
o lär oss älska vårt land!

Nu så kommer julen

1. Nu så kommer julen,
nu är julen här,
lite mörk och kulen
men ändå så kär.
Han i salen träder
med så hjärtligt sinn,
och i högtidskläder
dansar barnen in.
Ljusen och lanternan
glimmar över dem
som den klara stjärnan 
över Betlehem.

2. Brinn, du julens stjärna,
lys min barndomsstig!
O så gärna, gärna
ser jag upp till dig,
som jag dig förstode.
Liten liksom jag
var också den gode
Frälsaren en dag.
Och då sken du redan
på hans krubba klar,
och så sken du sedan
allt till våra dar.

Morgon (Här är stigen, här går färden)

Här är stigen, här går färden
friare och högre än eljest i världen
under den eviga solens brand.
Liksom ett hav av mörka stammar,
ås vid ås som stela kammar,
rullar emot dig i ändlös storhet
Sverige, Sverige, ditt fosterland.
Se, jag ser hur skenet rullar
över det öde havets kullar,
tänder skummet i morgonbrand
och som glöden flammande stiger
över havet, som ännu tiger.
O, jag anar en jublets morgon,
Sverige, Sverige, mitt fosterland!