Våren är på gång

Videvisan

 

1. Sov, du lilla vide ung,
än så är det vinter,
än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står.
Sov, du lilla vide,
än så är det vinter.

2. Solskensöga ser på dig,
solskenfamn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig
och var blomma flaggar.
Än en liten solskensbön,
vide liten blir så grön.
Solskensöga ser dig,
solskensfamn dig vaggar.

På 250-årsdagen av hans död: Adolfs skål!

 

1. //: Adolfs skål!
Den bäste Kung vi sett i Norden!
Han ej tål
en hetvägg kvar på borden ://
//: Rund och glad
var svältkur han föraktar,
eftertraktar,
mer ej vaktar
sköna semlors rad ://

2. //: Sådan kung
är värd att styra Sveriges öden:
fast och tung,
en baddare bland bröden ://
//: Vasa ätt
oss lärt att aldrig svika,
aldrig vika
utan fika
efter varje rätt :// 

Samefolkets sång

1. Nordvart genom Karlavagnen 

ser du Samelandet skymta: 

fjäll bak fjäll i fjärran blåna, 

sjöar sträcka sig vid sjöar, 

bergens branter, fjällens toppar 

höja sig mot själva himlen, 

bäckar brusa, skogar susa, 

tvärbrant stupa stålgrå uddar 

strävande mot stormigt hav. 

2. Frosten härjar här om vintern, 

yrsnön vräks av vilda vindar, 

ändock älskar sameätten 

denna jord av allt sitt hjärta: 

Månens ljus en färdman fägnar, 

flygga norrskensflammor fladdra, 

klövknäpp, rengrymt hörs bland snåren, 

ut på insjön, över slätten, 

slamrar släden vägen fram. 

3. Och när sommarns sol förgyller 

skogen, havet, havets stränder, 

guldomglänsta fiskefartyg 

vaggas utav vattnets vågor, 

gullhamn får var vattenfågel, 

strömmarna som silver glittra, 

åror blänka, stakar blixtra, 

under sång ses männen styra 

utför eda, fors och fall. 

4. Lapplands släkte, sameätten, 

obräckt har sen mäktat utstå

mördartjuder, slemma köpmän, 

sluga skattekrävarskaror. 

Hell, var hälsat, sega släkte! 

Hell dig fridens rot och fäste! 

Krigisk fejd har aldrig flammat, 

aldrig spilldes brödrablodet 

ibland Lapplands lugna ätt. 

5. Våra fäder övervunno 

vrånga våldsmän fordomtima, 

bröder låt oss likaledes 

strida segt emot förtrycket! 

Solens söners starka släkte! 

Dig kan ingen ovän kuva, 

blott ditt väna språk du vårdar, 

minnes forntidsfädrens maning: 

Sameland åt samerna!

Nu är glada julen slut, slut, slut

Nu är glada julen slut, slut, slut,
julegranen dansas ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
kommer han, vår gamle vän
- för det har han lovat!

Harpolekaren och hans son

1. Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm,
harpan på min andra,
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Vila gott jag unnar
harpan och min Gunnar.

2. Nu en milsvid tempelsal,
byggd av gran och furu,
öppnar sig med skugga sval,
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.

3. Dagen dör, en fuktig vind
andas över tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Mörknad himmels stjärnebloss
blinka: Gunnar, kom till oss!
Ljuva änglamunnar
viska: du vår Gunnar!

4. Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!

5. Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungat tak
den, som henne fällde,
milt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.

Låt mig spänna bönens vinge (Aftonpsalm)

Tussi-tussi-tussi-tussilago

Vattenmoln som faller ner

Det flög en fågel till Ekelöf

Förblindade värld

Inte trodde vi (Lägessammanfattning á la Mozart)

Social distansering