1. Uti den vackra våren smalt drivan innan kort. Gud tog den frusna tåren från jordens öga bort. Och allt var ljust och soligt, och lärkan sjöng så glad, och barnen hade roligt allt ibland löv och blad. 2. Sen kommo sommarns dagar, då ängen fick sin skrud med gräs i gröna hagar, och jorden kläddes brud. Då rodde vi till skären, då sprungo vi i skog, då plockade vi bären, och roligt var det nog. 3. Sen blev det mörkt om hösten och stormade på hav, och stum blev fåglarösten, och blomstren föllo av. Det tröskades på logen, tills skörden var förbi. Bland lingonen i skogen så roligt hade vi. 4. Så kom den kulna vinter med fästningar i snön, när skidan lustigt slinter, och bjällran klingar skön. Och brasan brann förtroligt på varma stugans härd, och barnen hade roligt också i vinterns värld. 5. Och sen, när drivan gråter, blott du är from och nöjd, så kommer våren åter med nya lekars fröjd. Var årstid har sin trevnad. Vi prisa Gud var dag, och så förgår vår levnad allt efter Guds behag.
1. Sov, du lilla vide ung, än så är det vinter, än så sova björk och ljung, ros och hyacinter. Än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står. Sov, du lilla vide, än så är det vinter.
2. Solskensöga ser på dig, solskenfamn dig vaggar. Snart blir grönt på skogens stig och var blomma flaggar. Än en liten solskensbön, vide liten blir så grön. Solskensöga ser dig, solskensfamn dig vaggar.
1. //: Adolfs skål! Den bäste Kung vi sett i Norden! Han ej tål en hetvägg kvar på borden :// //: Rund och glad var svältkur han föraktar, eftertraktar, mer ej vaktar sköna semlors rad :// 2. //: Sådan kung är värd att styra Sveriges öden: fast och tung, en baddare bland bröden :// //: Vasa ätt oss lärt att aldrig svika, aldrig vika utan fika efter varje rätt ://
