Emigrantvisan om Petter Jönsson

1. Petter Jönsson han såg i Fäderneslandet
att ämbetsmännen förstört det nordiska landet.
Då blev han ledsen och tänkte: jäkeln anamma,
jag tror jag kilar min väg och det med detsamma.

2. Han tog sin plunta och stoppa matsäck i kistan
och av polisen hans namn blev uppsatt på listan.
Ur vänstra ögat han strök bort tåren med vanten,
tog Gud i hågen och gav sej ut på Atlanten.

3. Han ville bort till det stora landet i väster,
där ingen kung finns och inga kitsliga präster,
där man får sova och äta fläsk och potatis,
och sen med flottet kan smörja stövlarna gratis.

4. Där ingen länsman törs stöta bonden för pannan
och renat brännvin kan fås för sex styver kannan,
där mera pengar det finns än loppor i Trosa -
dit ville Petter och dit han styrde sin kosa.

5. På skeppet stod han och liksom höll sej för magen,
förty hans själ var av mycken ångest betagen.
Det stod ej till att gå ned och lägga sej heller;
ty stormen blåser som bara hin när det gäller.

6. Ett gudslån (om man ej räknar oxstek och limpa)
han ej fått i sej och våt han var som en simpa.
Uti sitt förskinn han utgöt hela sin suckan
och snyfta bittert: "Ack, den som vore vid luckan!"

7. I våta byxor han stod vid masten och lipa´.
Det var så kallt så och magen började knipa!
Då kom en båtsman, tog Petter Jönsson i nacken
liksom en hundvalp och slängde ner´en på "backen".

8. Där låg nu Petter, och vattnet skvalade om´en,
och själv han trodde hans sista timme var kommen.
Men båtsman skratta´ och ropade i hans öra:
"Vad tusan skulle du på galejan att göra?"

9. Men stormen tystna och solen sken över skutan,
då vakna´ Petter, och trilla ner i kajutan,
han tog en långsup, tog två, kröp ned under täcket
och på tre veckor han sen ej syntes på däcket.

10. Först när i New York på redden skutan låg inne,
kröp Petter fram, ack! men magerlagd som en pinne.
Med sorgsna blickar han mätte förskinnets stroppar
och bad för Guds skull om några koleradroppar.

11. I Castlegarden han slog sej ner vid sin kista,
och åt och drack så han kunnat andan sin mista.
Så bar han kistan och alltihop till en jude
som sa: "Mein herr, firti Thaler kan jak wohl bjude!"

12. Men Petter Jönsson till hamnen styrde sin kosa,
och dan därpå reste han tillbaka till Trosa.
Och förr skall solen väl spricka sönder i kanten,
än Petter Jönsson far ut igen på Atlanten!