En spelmans jordafärd

1. Förr än rosig morgon lyser 
över Himmelmora kam,

se, då bärs där ut en död från Berga by.

Över backarnas små blommor 
går det tysta tåget fram

under morgonhimlens svala, gråa sky.

Tunga stövlar taga steg 
över rosensållad teg,

tunga huvuden sej böja som i bön.

Bort ur ödemarkens nöd 
bärs en drömmare som död,

över äng som under daggen lyser grön.

2. Han var underlig och ensam, 
säja fyra svarta män,

han led ofta brist på husrum och bröd.

Se en konung, säja rosorna, 
och trampas på igen,

se en konung och en drömmare är död!

Det är långt, säja bärarna, 
det känns som många mil,

och när hetare blir dagen går man trött.

Gången varligt, talen sakta, 
susar sälg och sjunger pil,

det är kanske någon blomma som har dött.

3. Men när kistan vaggar svart 
genom vårens gröna skog,

går en tystnad genom morgonvaknad teg,

och då stannar västanvinden 
för att lyssna vem som tog

mitt i rosorna så stora tunga steg.

Det är bara Olle spelman, 
susar tall och sjunger gran,

han har lyktat sina hemlösa år.

Det var lustigt, svarar vinden, 
om jag vore en orkan,

jag skulle spela hela vägen där han går!

4. Över ljung och gula myrar 
gungas hårda döda ben,

gungas tröttsamt genom solens bleka ro.

Men när kvällen svalkar härlig 
över lingonris och sten,

hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.

Tramp av fyra trötta män, 
som i sorg går hem igen,

och de böja sina huvun som i bön.

Men djupt i djupa grova spår 
trampas rosorna till sår,

mitt i äng som under daggen lyser grön.

5. Han är borta, säja fyra, 
det blir tungt för hans mor,

som på fattiggåln i Torberga går.

Varför trampas vi av klackar, 
varför slitas vi av skor?

jämra rosorna och visa sina sår.

Det är Döden som har dansat 
genom Himmelmora mo,

susa tistlarna på klövervallens ren.

Han har slipat er till träck 
med sin gamla grova sko,

när han dansade med drömmarens ben.

6. Över gräs och gråa hus 
flyger natten som ett sus,

bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.

Över heden ifrån väster 
nedåt tjärnen går ett ljus,

går en sång över näckrossållad dy.

Och stormen sjunger svart och vitt 
och i skum kring Härnaön

sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten 
spelar natten upp till bön,

ty en spelman och en drömmare är död.