Näckens polska

1. Djupt i havet på demantehällen
Näcken vilar i grönan sal.
Nattens tärnor spänna mörka pällen
över skog, över berg och dal.
Kvällen härlig står i svartan högtidsskrud.
När och fjärran ej en susning, intet ljud
stör det lugn över nejden rår,
//: när havets kung ur gyllne borgen går ://

2. Ägirs döttrar honom sakteliga
gunga fram på den klara sjö.
Harpans ljud de gå så sorgeliga,
söka fjärran en väg att dö.
Fast hans öga står åt dunkla himmelen,
ingen stjärna bådar nattens drottning än.
Freja smyckar sitt gyllne hår,
//: och Näcken så sin sorg på harpan slår ://

3. "O, var dväljs du, klaraste bland stjärnor,
i den blånande skymningsstund?
Du, som fordom, en av jordens tärnor,
var min brud uti havets grund.
Och när hjärtat brann vid mina ömma slag,
smög så skön och blyg de tjusande behag
mot min barm i den svala flod,
//: och gyllne harpan stum på vågen stod ://

4. Nattens tärnor, klara stjärnor alla,
gå till dans i den stilla kväll,
när de skära silvertoner skalla
över stranden från häll till häll.
Men när blodig dagens drott i östern står,
bleknande och rädd den blida stjärnan går.
Sorgligt avsked hon blickar ner
//: och gyllne harpan klingar icke mer ://