O, gamla klang- och jubeltid

1. O, gamla klang- och jubeltid, 
ditt minne skall förbliva, 
och än åt livets bistra strid 
ett rosigt skimmer giva! 
Snart tystnar allt vår yra skämt, 
vår sång blir stum, vår glam förstämt; 
O, jerum, jerum, jerum, 
O, quae mutatio rerum! 

2. Var äro de som kunde allt, 
blott ej sin ära svika, 
som voro män av äkta halt 
och världens herrar lika? 
De drogo bort från vin och sång 
till vardagslivets tråk och tvång; 
O, jerum, jerum, jerum, 
O, quae mutatio rerum! 

3. Den ene vetenskap och vett 
in i scholares mänger, 
den andre i sitt anlets svett 
på paragrafer vränger, 
en plåstrar själen som är skral, 
en lappar hop dess trasiga fodral; 
O, jerum, jerum, jerum, 
O, quae mutatio rerum! 

3b. En tämjer forsens vilda fall,
en annan ger oss papper.
En idkar maskinistens kall,
en mästrar volt så tapper.
En ritar hus, en mäter mark,
en blandar hop mixtur så stark.
O jerum, jerum, jerum,
o quae mutatio rerum!

4. Men hjärtat i en sann student 
kan ingen tid förfrysa. 
Den glädjeeld som där han tänt, 
hans hela liv skall lysa. 
Det gamla skalet brustit har, 
men KÄRNAN finnes frisk dock kvar, 
och vad han än må mista, 
den skall dock aldrig brista! 

5. Så sluten, bröder, fast vår krets 
till glädjens värn och ära! 
Trots allt vi tryggt och väl tillfreds 
vår vänskap trohet svära. 
Lyft bägarn högt och klinga, vän! 
De gamla gudar leva än 
bland skålar och pokaler, 
bland skålar och pokaler!