Hemresan

1. Mödan tröttar, Brunte snavar,
sedan solen smög sej ner.
Pigan driver, bjällkon travar,
kråkan flyger i kvarter.
Trasten börjar nu sin sång;
taket syns för första gång.

2. Sömnen trycker, ögonlocken
ville gärna sluta sej.
Ingen skönjer stenen, stocken:
sakta, Brunte, akta dej!
Gällt hörs trastens aftonsång;
knappt syns taket andra gång.

3. Brantast är den sista backen.
Kärran dock, sen jag gått ur
och fått bössan över nacken,
blir så lätt som fågelns bur.
Genom fönstret tindrar ren
hemmets stjärna, ljusets sken.

4. Hundarna på gården skäller
milt och glatt som åt en vän,
fångarna i kärran gnäller,
önskar friheten igen.
Brunte, gnäggande som hin
rusar genom grinden in.