Storm och böljor tystna re´n

1. Storm och böljor tystna re´n -
himlavalvets matta sken
mer och mer försvagas;
re´n det börjar dagas.
Molnen simma,
kvalm och dimma
bådar solens bleka strimma.
Vädren spela friskt och täckt,
fönstren ristas vid var fläkt,
lönn och aspar susa,
kärr och källor brusa.
Orren spelar...
Tömmar, selar
bonden åt sin fåle delar.
Re´n i var spis
fladdrar och fräs´
spånor och ris,
stickor och gräs:
redan vällinggrytan kokar.
Re´n med yvig lugg
torparn uti mjugg
efter tobakselden snokar;
och på ängen re´n,
lutad mot en sten,
dalkarl´n i sin skyffel tar.

2. Luften spelar frisk och skön;
minsta blomma, växt och frön
öppna sina knoppar,
le åt daggens droppar,
präktigt randas,
vällukt andas,
med sefirens fläktar blandas.
Skogen skymtar mörk och blå -
berg och kullar prydda stå
med båd´ lamm och kvigor.
Bygdens barn och pigor
gå och valla,
le och tralla,
sina hjordar sammankalla.
Lärkan i skyn
flätar så sval,
tuppen i byn
flaxar och gal;
all naturen börjar vakna
till ny glans och prål,
nya göromål...
Och att ingen skönhet sakna,
steg nu Movitz opp,
tog sin färgekopp,
satt´ sig vid sin tavla ner.