Seterjentens søndag (På solen jeg ser)

1. På solen jeg ser, det lider alt frem, 
snart er det ved høimessetide - 
O den, som en stund fik ønske sig hjem 
blant folk som på kirkevei skride! 
Når solskiven stiger lidt, så den står 
der midt over skaret i kammen 
da ved jeg, i dalen klokkerne går, 
da ringer fra tårnet det sammen.

2. Det nytter ej stort at tage sin bog 
og synge i hejen sin salme; 
mit loft er for højt, og her er det dog, 
som tonerne blegne og falme. 
O den, som i dag fik blande sin røst 
med hans og de øvriges stemme! 
Gud give, at snart det lakked mod høst, 
Gud give, jeg atter var hjemme!

1. På solen jag ser, den stiger så klar, 

mot högmässotimman det lider. 

Ack den, som en stund fick önska sig kvar

bland folk som på kyrkoväg skrider! 

När solskivan stigit så högt den kan nå 

på fjället, som lyser i flamman, 

då vet jag, i dalen klockorna gå, 

då ringer i tornet det samman. 

2. Vad gagnar det väl, att boken jag tar 

och höjer i säterlid sången? 

Mitt loft är för högt, och tonen den far 

med bönen i höjden förgången. 

Ack, finge i dag jag blanda min röst 

med alla de övrigas stämma! 

Gud give, det snart må lida mot höst, 

Gud give, jag snart vore hemma.