Hönsgummans visa

1. Hanar å hönor å kycklingar små,
spring glättuga nu!
Kväd mina pullor å tuppar, hå hå,
sjung kuckeliku!
Låt si var en hoppar
ikring sina koppar
å näbbana doppar.
Jag orkar illa gå,
sitter gammal å grå,
men kväder ändå.

2. Årsgammal var jag, då fröken (Kristina) for bort,
då hörd jag di sa,
hur hon ha hushålla, runt eller torrt,
dä va som dä va.
Men bort vill hon resa
till den, som kan lesa
bakfram i katkesa.
Lika va di sa,
nog ha fröken vari bra,
men di narra´na sta.

3. Sen va en herre (Karl X Gustav) på gården jag minns,
han va väldug med art,
yppare husbond näppliga finns,
men han dödde så snart.
Å frun (Hedvig Eleonora) som vart änka,
fick sörja och tänka,
va hon skulle skänka
te dem, som mä makt
uppå gålen hade akt
och om ägorna vakt.

4. Bästa, som frun i sitt hus hade kvar,
var en endaste son (Karl XI),
fyra års herre, som miste sin far;
men minns han var mån
om åkrar å ängar
å flitiga drängar,
om ägor å pengar.
Han var föga stor,
när han följde sin mor
å kring ägorna for.

5. Grannsämja, hemfred å styr på sitt hus
hölt han som en kar.
Frun (Ulrika Eleonora d.ä.) som han fick, va ett dygdenes ljus,
en fröken så rar,
så from och gudfruktig,
så sedig och tuktig,
i hushållet duktig,
att av detta par
är åminnelse kvar
alla världenes dar.

6. Sonen (Karl XII) tog hushålle först uti akt,
men sen for han ut,
reste med junkrar å drängar på jakt,
hade kulor och krut.
Men trolla dä krute,
di hölls mä därute!
Dä vålde på slute,
att rävana log
åt dä skotte, som tog,
då vår husbonde dog.

7. Endaste systern (Ulrika ELeonora d.y.) va frommer å go,
som ärvde sin bror,
att hennes herre (Fredrik I) på loven å tro,
som han henne svor,
fick styra å ställa,
så de blevo sälla,
som hade vari snälla.
Å sen ha dä gått
bå mä stort å mä smått,
såsom han ha förmått.

8. Men huru väl har den Högste försett
vår herrgål igen
mä både herre å fru (Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika) han ha gett,
så jag aldrig vet än,
sen jag börja lära
ta maten å bära
te pullorna kära,
dä låti så väl
för bå junker å käl,
bå te kropp å te själ.

1. Hanar å hönor å kycklingar små, spring glättuga nu, kväd, mina pullor å tuppar, hå, hå, sjung kuckuliku! Lät si, var en hoppar ikring sina koppar å näbbarna doppar Jag orkar illa gå, sitter gammal å grå, men kväder ändå 2. Fyra tjog år, å så nitton därtill, är min ålder i dag Folke må tro mäg så mycke di vill, men aldrig vet jag min håg vari bätter förnöjder å lätter, båd dagar och nätter, än han ha varit nu på sex år eller sju för nån herre å fru 3. Fem stora herrskap på herrgålen vår, allt efter var ann, minns jag så väl, som de varit i går; och därföre kan min åldriga tunga om herrskapet sjunga, bå gamla å unga Den som ha vari mä må veta hur dä ä, var man säker på dä 4. Årsgammal var jag, då fröken for bort Då hörd jag di sa, hur hon hushålla, runt eller torrt, dä va som dä va Men bort vill hon resa te den, som kan läsa bakfram i katkesa Lika va di sa, nog har fröken vari bra Men di narra na sta 5. Sen var en herre på gålen, jag minns Han va väldug med art Yppare husbonde näppliga finns, men han dödde så snart Å frun, som vart änka, fick sörja och tänka, vad hon skulle skänka te dem, som mä makt uppå gålen hade akt och om ägorna vakt 6. Bästa, som frun i sitt hus hade kvar, var en endaste son, fyra års herre, som miste sin far Men minns, han va mån om åkrar å ängar å flitiga drängar, om ägor å pengar Han föga var stor, när han följde sin mor å kring ägorna for 7. Grannsämja, hemfrid å styr på sitt hus hölt han som en karl Frun, som han fick, var ett dygdenes ljus, en fröken så rar, så from å gudfruktig, så sedlig å tuktig, i hushållet duktig, att av detta par är åminnelse kvar alla världenes dar 8. Arvingar fingo den herre å fru, jag minns inte grant Som jag kan tycka så voro de sju Jo, jo, dä va sant, ty fyra, de siste små herrar, jag visste, att herrskapet miste Den äldsta va kvar å så fröknar ett par med moder å far 9. Herrskape själva, de levde så kort, jag minns, hur vi grät, när som vår nådiga fru dödde bort Den sorgen var het å svår för oss alla som bittraste galla Vi gick här å valla bå' nätter å dar, å den ömmaste var vår bedrövade far 10. Fyra, så när som ett fjärendels år, han levde därpå Men, famikatten! när han stog på bår, hur di glunkade då Di sa: vi få värre bå större å smärre Vi miste en herre, som ville å fick hålla ordning å skick Gissa på, hur dä gick! 11. Sonen tog hushålle först uti akt, men sen for han ut, reste med junkrar å drängar på jakt, hade kulor å krut Men trolla dä krute, di hölls med därute! Dä vålde på slute, att rävarna log åt dä skotte, som tog, då vår husbonde dog 12. Endast systern va' frommer å go, som ärvde sin bror Att hennes herre på loven å tro, som han henne svor, fick styra å ställa, så de blevo sälla, som hade vari' snälla Å sen ha dä gått bå mä stort å mä smått, såsom han ha förmått. 13. Nog va dä mer än halft anna tjog år, så herrskape här rådande voro på herrgålen vår, med mycke besvär Nu är di döda från omsorg å möda Våra ögon ä röda, ty jämmer å gråt va vår dagliga låt hela tiden bortåt 14. Men huru väl ha den Högste försett vår herrgål igen? Mä både herre å fru han ha gett, så jag aldrig vet än, sen jag börja lära ta maten å bära te pullorna kära, dä låti så väl för bå junker å häl bå te kropp å te själ 15. Herrskapet läser å sjunger å ber, dä märker väl jag, unge små herrarna lära ju mer var endaste dag Aldrig ska höras nån orätt få göras, ell' någon ska töras te peka säg fram å bli te någon skam, Monsieur ell Madam 16. Herre Gud, signa di dygdiga två för all ordning å tukt! Himlen bevare de plantorna små, deras härliga frukt! Så den må bli mogen, te dygd redebogen, rättrådig å trogen! Ty då bli dä gott te få del i den lott, som jag ha nu fått 17. Solen å månen å stjärnorna ge sin härliga glans Djuren på markene nöje bete med lek uti dans Hela jolen hoppar, å mustiga droppar gör lustiga kroppar Flicka, kvick å ung, kan du bättre så sjung, jag är gammal å tung /Text: kyrkoherden Olof Carelius (1751