Sinclairsvisan

1. Sist när på ljuvlig blomsterplan
jag mina får utförde
och satte mig som jag var van
där jag bäst lärkan hörde,
så kom till mig en gammal man,
beprydd med silverhåren,
han såg mig ganska ljuvlig an
och hälsade god morgon.

2. Hör, sade han, kom Celadon,
följ med mig litet stycke,
lägg från dig dina lappris-don,
du skall få höra mycke.
Jag stod strax upp, lad´ flöjten bort,
tog gubben uti handen,
och kommo vi strax innan kort
till obekante landen.

3. Jag häpna´ nu långt mer än förr
och skräcktes ändå mera,
när gubben lätte på en dörr
av blanka silvret skära,
Inför densamma var en sal,
en sal för alla salar,
där inne luften var helt sval
och ljuset som i dalar.

4. Kring om ett präktigt silverbord
tolv svenska Karlar suto,
som talte inga många ord
men kungaminer guto;
de åtta sågo gamla ut,
de fyra intet späde,
de förra som de dock förut
från världen gjort avträde.

5. Den tolfte var en sirlig, lång
och väl uppvuxen hjälte,
den man kund´ se ej enda gång
sitt Karla-hjärta fällte.
Hans ögon voro oförskräckt´,
liksom på unga örnar,
hans styva nävar knötos käckt,
som ramar uppå björnar.

6. Strax lättes blanka dörren opp,
en svensker karl inträdde
med skjuten, sargad hjältekropp,
dock miner intet rädde.
Hans ansikt´ var med blod besköljt,
nedsablat, trampat, slagit,
och bröstet som hans hjärta döljt,
had´ grova skott intagit.

7. Han hälsade på svenskt manér,
då kungen nådigt svara
och sad´: Vi känna intet er,
vem skulle ni väl vara?
Jag är, sad´ han, en svensk major,
mitt namn är Malcolm Sinclair.
Min själ nu nylig av mig for
från hjärtats vrår och vinklar.

8. Hur, sade kungen, blev du död,
du tappra krigsbuss store?
Du är i blod så färgad röd
liksom du slaktad vore.
Jo, sade han, Hans Majestät,
en oförskämd Bellona
har så betalt de trogna fjät
jag gått för Sveriges krona.

9. Jaså, sad´ kungen, men hör på,
var var du när du dödde?
Tre mil från Breslau, när en å
ur mina ådror flödde.
Vem mördat dig? Sex ryska män,
som stulo av mig livet.
Had´ jag fått tid jag dem igen
skull´ snälla piller givit.

10. Strax reste de sig alla tolv,
vår Sinclair att bestråla,
som deras blanka silvergolv
med röda saften måla´,
Den elfte sad´: Stig, hjälte, hit
till bordet, me´n du talar.
Lägg bort pistolen och din plit!
Han dig ej mer hugsvalar. 

11. Sen tog mig gubben vid sin hand
och förde mig tillbaka,
jag grät, att mina levnadsband
förhindrad´ mig att smaka
ett sådant nöje, som här var,
för dem som väl har levat,
och efter ärans krona har
med fulla krafter strävat.

12. Därför, I hjältar, som ha mod
och hjärta uti bröste´,
ack! hämnen Malcolm Sinclairs blod,
som Kuthler mordiskt öste.
För övrigt är jag städse er
tillgiven alla tider
och slutar nu, helst som jag ser
vår sol i skogen skrider.