1. I blodröda skyar gick solen ned,
ej rördes ett blad mer i skog.
Det var redan sent, nu framåt jag red,
och klockan nyss elva slog.
Då kom jag till en korsväg fram,
där band jag hästen vid en stam
och lade mej ned i gräset trött
och somnade ljuvligt och sött.
2. Betänk, det var en torsdagsnatt,
betänk, i en korsväg jag låg!
Och vet ni, gott folk, jag drömde att
min fästman jag tydligen såg.
Han ville föra mej till sitt hem,
och han var lik, jag säger ej vem.
Men gissa nu får ni, vem som kan.
Nog av, det var han, det var han.
3. Men strax försvann då denna syn,
och istället jag såg där en ann´,
som hade en blick så öm och mild,
och sjunga, det kunde han.
Han sång den förde mej, jag vet inte vart,
hans hår det var som korpen så svart.
Röd väst, röd mössa den mannen bar,
jag fruktar att Näcken det var.
4. Säg, kan ni mej förklaring ge
vem utav de två jag ska få?
Min fästman blott jag ville se,
men ve mej, här stod nu de två!
En enda blott kan jag ha kär,
men två det var som friade här.
Om jag min hand åt vännen ger,
så kommer väl Näcken kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar